Sista utgången (mycket sista nu)
 
Min sista vecka i Sverige innan jag åker har dragit igång. Så spännande men samtidigt börjar det bli lite nervöst nu. Desto närmre söndag jag kommer desto nervösare blir jag. Men jag vet också att det kommer släppa och kännas lättare när jag väl är där.
 
Det är miljoner tanker i huvudet just nu. Försöker känna någon sorts kontroll och få allt gjort i god tid men samtidigt så är jag väldigt duktig på att lägga mig i sängen och streckkolla på netflix. Sen skulle jag bara bli ännu mer stressad över att ha allt klart. Då kommer "vad har jag glömt"-tankarna.
 
Så varför bestämde jag mig för att flytta till Frankrike och plugga franska? Egentligen hade jag tänkt att backpacka nu under hösten och vintern. Men jag ville inte åka själv (nu åker jag till Frankrike själv istället? Logiken?). Visst fanns det andra som också ville backpacka men ingen av oss tog initiativet till att planera och bestämma rutt osv. Jag kände väl mest då att jag är grunden till min egen lycka. Skulle jag sitta och vänta på att eventuellt backpacka och därmed spendera ännu en tråkig grå höst i Sverige. Eller skulle jag åka iväg till Frankrike och lära mig franska som jag ändå velat göra ett tag? Det är så himla tråkigt om man har chansen men aldrig tar den, så jag valde att ta den.
 
Dessutom tror jag att det här kommer vara nyttigt för mig. Jag är inte speciellt förtjust i att vara själv. Jag kan vara ensam, inga problem, sover nästan alltid ensam (shoutout till Johanna som är min sleepover bff). Men jag gillar det inget speciellt. Och är det något jag verkligen avskyr så är det tystnaden. Jag blir så obekväm av tystnad, jag kan inte bara vara. Det är full rulle. Alltså är jag hemma ensam så antingen pratar jag med mig själv eller marsvinen. Alternativt att jag dansar och sjunger. Jag vill verkligen bli bekväm med tystnaden och samtidigt bli mer självständig och såklart lära mig franska. ''
 
Men nu kör vi! Sista veckan sen blir det au revoir Suède :)
 
Livet är kort och livet är skört. Det har jag flera gånger fått inse under mina snart 21 år.
 
Som liten var jag rädd för att dö, rädd för alla "tänk om...", men mina föräldrar uppfostrade mig till att inte vara rädd för att leva. Numera är jag rädd för att inte leva. Inte för döden men för att missa chansen att leva mitt liv, så som jag vill.
 
Många gånger tror jag att mina föräldrar ångrar lite hur mycket de pushade på att alla dessa "tänk om" kan hända var som helst när som helst. Att vi kan dö i en bilolycka men huset kan lika gärna brinna upp. Vi är inte säkra någonstans men att det är inget att vara rädd för. För det är när vi är rädda som vi hindrar oss själva från allt det roliga. Så jag gör allt som jag vill göra, så som att tatuera mig till att hoppa fallskärm. Det är alltså tatueringarna som mamma och pappa INTE gillar...
 
Livet är för kort för att inte skämma ut sig emellanåt eller få en adrenalinkick. Som alla dessa gånger jag skrivit eller gått fram till killar ute. Sure det kanske aldrig blev något mer än "hej, tänkte bara säga att du är sjukt snygg" men jag gjorde det i alla fall, så var det pinsamt i fem sekunder efter och sen gick jag vidare med livet. Det kunde lika gärna ha varit the love of my life och en rolig historia att berätta. Poängen är att man vet aldrig förrän man försökt. Och vem bryr sig egentligen om jag är lite konstig och speciell? Det är det som gör mig till den jag är. Jag är trygg med att inte vara som alla andra. Gillar man mig och att jag vågar vara den jag är och att jag bjuder på mig själv istället för att hålla tillbaka. Ja då gör man det och gör man inte det, synd för den.
 
Jag hoppade av från min utbildning på Uppsala Universitet, varför? Utbildningen gav mig inget av det jag ville ha. Jag ville bli bättre på att hålla tal och skriva. Och jag fick det, men inte i den mängden jag ville. Istället fick jag analysera retoriskt och jag höll på att somna varje gång. Så skulle jag sova där i tre år av mitt liv eller göra något annat istället? Valet var inte speciellt svårt. Eller när jag sa upp mig från McDonald's utan att egentligen ha något nytt jobb. Jag visste bara att där skulle jag inte vara kvar längre, för jag ville må bättre än vad jag faktiskt gjorde min sista tid där.
 
Att gå på stora tillställningar, så som sittningar eller dylikt, är för mig ångestframkallande. Inte för att jag inte gillar att umgås och träffa andra människor. (Sidenote: För jag pratar och jag pratar i mängder och jag utesluter aldrig någon från ett samtalsämne. Jag går aldrig in och tar över. Så som jag så många gåger varit med om att andra gör. Kommer in i ett samtal, hälsar inte och sen ger en ryggen. Alltså det är bland det mest respektlösa jag vet.) Men för mig handlar det om att jag i den situationen ser mig själv krympa som person. Jag är inte fin nog, jag är för tjock, jag har inga kläder och allt är fel. Det händer varje gång, VARENDA gång. För i mitt huvud dömmer jag mig själv och bygger upp scenarion där alla tycker att jag är konstig eller något i den stilen. Det är klart jag får ångest då. Men jag vet också att det kommer hända, att jag kommer känna som jag känner. Så varje gång precis innan jag bestämmer mig för att gå, velar jag mellan att gå och inte gå. Men vad kommer gynna mig mest? Sitta hemma en fredagskväll vetandes att jag kunde träffat mina vänner och haft kul, eller, att faktiskt träffa mina vänner och ha kul. Så jag väljer alltid att pusha mig själv, för jag vill ju.
 
I slutändan ångrar vi bara det vi aldrig vågade göra. Som jag ångrar att jag inte höll det tal jag skrivit till farmor, på hennes begravning. Eller när jag missade chansen till att vara au pair på grund av en kille. Jag hatar den känslan av att ha något ouppklarat eller förlorat. Därför vägrar jag sätta mig själv i den situationen. Jag kommer alltid välja min väg, det spelar ingen roll vad någon annan tycker. Mitt liv och mina viljor, jag ska dit jag vill och ingen annanstans.
 
 
 
Det är nu lite mer än två veckor kvar tills jag åker. Lite nervöst men mest overkligt, har inte riktigt infunnit mig i att jag kommer bo i Antibes i två månader haha. Det är mycket som snurrar i huvudet angående detta DYGNET RUNT. Alltså jag kan precis ha släckt lampan för att sova och tankarna går igång. Visserligen är jag van vid att det är full rulle i mitt huvud konstant. De som känner mig riktigt ordentligt vet hur tankspridd jag är och hur jag hoppar mellan samtalsämnen fritt... utan någon röd tråd. Haha.
 
I alla fall, det är mycket att tänka på, men det är bra... alltså jag menar hellre att jag behöver ta tag i och fixa inför flytten. Jag är ju så sjukt rastlös haha. Jag säger som Pernilla Wahlgren, man vill ju inte bli klar i för bra tid... då börjar man ju pyssla med annat och håller på att bli sen ändå.
 
Sitter just nu och läser försäkringar (dödstrist.....) måste kolla upp vad min hemförsäkring täcker samt mina föräldrars barnförsäkring på mig. Haha ja asså jag har en barnförsäkring, helt sjukt men gäller tydligen fram till året man fyller 25 (eller var det 24...eller 23???). Om inte annat har jag hittat en som jag tycker känns bra och täckande. Avista, som jag åker med, har även de en försäkring men den täcker typ samma saker men är lite dyrare men ingen självrisk. Så ska överlägga med mina kloka föräldrar. Jajabulle.
 
Har även gjort en milslång lista på saker jag behöver ha med mig, kommer nog korta ner den. Jag menar oftast tar man med sig sånt man inte ens får någon anvädning för. Men alltså det är svårt, ska ju inte backpacka liksom. Jag ska BO där. Jaja det får lösa sig när jag väl börjar packa, which is not now.
 
Nej nu borde jag fokusera, äta middag, kolla Wahlgrens värld. Efter det plocka upp Johanna och hämta moma och popa i stan som umgås med kompisar från Götelaborg :)
 
Hadeeeee!