Den 13 juli i år så åkte jag äntligen iväg till Bosnien, det känns verkligen som att det var igår men i självaste verket har det gått över en månad sen att jag kom dit. Det började med att jag satte mig i bilen, med min familj och Tobbe, som skulle ta mig till Arlanda. Vi var framme på Arlanda vid 15.00, jag checkade in min väska och sen gick vi till Mcdonalds och åt för jag ville inte lämna dem och för att jag inte ville äta själv. Ni kan ju fatta att jag var otroligt pirrig, nervös, glad, orolig, hyper och ledsen på en och samma gång. Men någon gång så var det ändå dax att ta sig förbi säkerhetskontrollen. Så jag kramade de andra hej då utanför spärrarna och fortsatte min resa på egen hand. När jag stod i kön försökte jag verkligen låta bli att gråta men det var svårt, men jag lyckades till slut. Väl innanför så hade jag cirka 50 min att spendera så jag tog god tid på mig inne i tax freen, ringde Melissa och sa hej då till henne och även Tobbe. Köpte lite saker och sen gick jag vidare mot gaten. Tillslut boardade jag planet och jag kunde inte längre smsa eller något med de andra, vilket var en aning tråkigt.
 
Väl på planet kändes det lite bättre jag satt på min plats och hade en trevlig kvinna bredvid mig, inte för att vi sa så mycket men hon var trevlig, haha. Jag kan tycka nu i efterhand att jag var en aning för nervös i onödan. Allt gick verkligen jättebra. Självaste flygresan tog cirka 3 timmar, tiden spenderade jag åt att kolla på film, vilket var trevligt. Jag landade i Bosnien klockan 20.10, sedan skulle jag bara ta mig igenom passkontrollen och hämta min väska, det tog sammanlagt en halvtimme. När jag hade allt så rörde jag mig mot utgången. Jag gick igenom en korridor som var kortare än vad jag trodde, för jag passerade dörren eller höll åtminstånde på att göra det. Där stod jag och kollade ut på alla som om jag var helt lost (vilket jag var). Letade genom hela folkmängden efter Djana och där stod hon, vi sprang fram till varandra och kramades och man hörde verkligen hur hela publiken sa "AWWWW" som om det var i en film, haha. Djanas mamma och låtsaspappa var också där, så jag hälsade på dem också sen rörde vi oss mot bilen. Vi satt i bilen i cirka 40 min - 1 timme. Tillslut kom vi fram till deras lilla by utanför Konjic. Där väntade några av Djanas släktingar och även hennes lillebror. Vi åt middag och sen gick vi en liten promenad. Det var så mörkt och mysigt. Man kunde verkligen se stjärnorna och höra ljudet av syrsor. Vi gick och la oss ganska tidigt den kvällen.
 
 
 
Dagen efter vaknade vi vid 11 tiden och då åt vi frukost. Sen började vi sakta men säkert att göra oss iordning. Det var verkligen jättevarmt och vi skulle gå in till Konjic. Så vi köpte en varsin glass som typ kostade oss 4-5 kr styck. Vi promenade i cirka 15-20 min. När vi väl var inne i staden så visade djana mig runt och jag fick verkligen världens skavsår... Tillslut satte vi oss ner på hennes syster killes bar, Green gras. En liten trevlig bar med en otroligt vacker utsikt över staden och den godaste lemonaden. Vi satt där ett ganska bra tag eftersom att vi hade wi-fi, dock hade jag varit så duktig att jag glömt mobilen hos Djana. Efter att vi varit där i någon timme så gick vi till stadens gravplats, den för muslimerna vi gick även förbi den för de kristna. Vi var där ett tag. Lite senare så begav vi oss till en restaurang som heter Han som ägs av några släktingar till Djanas låtsaspappa. Vi båda åt Cevapi(cevapcipci), så himmlans gott åh älskar det!  Sen fick vi skjuts hem av Djanas låtsaspappa och senare på kvällen gick vi ut igen till en bar som jag inte kommer ihåg namnet på. På vägen hem köpte vi en varsin bulle liknande sak med nutella i på en Pekara (bageri). När vi kom hem på kvällen så packade vi våra väskor för morgonen efter skulle vi åka till Neum.
 
 
 
 
 
Har just nu lunchrast och sitter med Tobbe. Har egentligen inget att säga. Det är fredag idag så jag är glad, dock slutar jag rätt så sent för att vara en fredag... 15.15. Innan var det 15.30 men vår lärare är ju så underbar att hon gjorde att vi börjar och slutar tidigare.  Ikväll ska jag sova hos Tobbe, vi ska baka kladdkaka och mysa så det blir bra. Men snart så har jag Medier samhälle och kommunikationer så vi hörs nån annan gång. Puss.
 
Nu blir det ett sånt där halv deppigt inlägg. Men jag sitter just nu och redigerar mig igenom bilderna från Bosnien och Kroatien, det är ren tortyr. Självaste redigerandet är roligt, att få göra en fin bild lite extra verlig, att få färgerna att poppa ut. Det är askul.
 
Men saknaden efter Bosnien är stor, herregud jag vill bara gråta. tro mig det har varit en av de bättre upplevelserna i mitt liv och ja någon dag ska jag dit igen, speciellt Konjic. Herregud jag blev nog lite småkär i den staden. Okej nej väldigt kär. Därför är det svårt och jobbigt att ta sig igenom bilderna, för en månad sen var jag där, eller i alla fall i värmen. Men att veta att jag inte har den resan framför mig längre, den är gjord nu.
 
Jag kommer ihåg för ett år sen, Djana kom hem från Bosnien och frågade "Vill du följa med mig till Bosnien nästa sommar? Mamma frågade om du ville det" Då var det bara en dröm, jag trodde verkligen inte att det skulle hända. Herregud vad jag och Djana var hyper typ hela tiden. Men jag pratade med mina föräldrar och de gick med på det. Kan ni förstå lyckan i det? Jag kom iväg till Bosnien. Det här är en resa som jag kommer att ha med mig i minnet och i mitt hjärta väldigt länge, allt är så klart, det är som att en film återuppspelas i mitt huvud. Appropå huvud så exploderar jag nog snart p.g.a. adrenalin efter tänkadet på Bosnien, haha. Vi hörs!