Nu blir det ett sånt där halv deppigt inlägg. Men jag sitter just nu och redigerar mig igenom bilderna från Bosnien och Kroatien, det är ren tortyr. Självaste redigerandet är roligt, att få göra en fin bild lite extra verlig, att få färgerna att poppa ut. Det är askul.
 
Men saknaden efter Bosnien är stor, herregud jag vill bara gråta. tro mig det har varit en av de bättre upplevelserna i mitt liv och ja någon dag ska jag dit igen, speciellt Konjic. Herregud jag blev nog lite småkär i den staden. Okej nej väldigt kär. Därför är det svårt och jobbigt att ta sig igenom bilderna, för en månad sen var jag där, eller i alla fall i värmen. Men att veta att jag inte har den resan framför mig längre, den är gjord nu.
 
Jag kommer ihåg för ett år sen, Djana kom hem från Bosnien och frågade "Vill du följa med mig till Bosnien nästa sommar? Mamma frågade om du ville det" Då var det bara en dröm, jag trodde verkligen inte att det skulle hända. Herregud vad jag och Djana var hyper typ hela tiden. Men jag pratade med mina föräldrar och de gick med på det. Kan ni förstå lyckan i det? Jag kom iväg till Bosnien. Det här är en resa som jag kommer att ha med mig i minnet och i mitt hjärta väldigt länge, allt är så klart, det är som att en film återuppspelas i mitt huvud. Appropå huvud så exploderar jag nog snart p.g.a. adrenalin efter tänkadet på Bosnien, haha. Vi hörs!

Kommentera

Publiceras ej