Det är januari 2008 och jag är elva år. Dagen börjar precis som alla andra dagar. Jag äter frukost med familjen, klär på mig, ringer min dåvarande bästa vän för att säga att jag är klar. Vi går till skolan, som inte ligger längre bort än 500 meter från vår gata. Det är hon, jag och våra småbröder. Jag vet att mamma ska på mammografi, så vi pratar lite snabbt om det. Det är någon undersökning man gör för att kolla efter cancer i brösten, det har jag fått förklarat för mig. Men samtalsämnet byts snabbt ut, för cancer händer inte. Inte min mamma. Det är omöjligt. Dagen börjar precis som alla andra dagar men kommer sluta med att mitt elvaåriga jag gråter skrikandes till sömns.

 

Under dagens gång hinner jag gå i skolan, vara glad, leka med mina vänner och tillslut promenera hem till farmor. Jag har ingen aning om hur många timmar som passerar eller vad som händer under dessa. Men en sak vet jag, jag och min då sjuåriga lillebror har ingen aning om vad som snart kommer bli en del av våra liv. När mamma och pappa väl kommer hem till farmor är stämningen lite tryckt. Jag och Elias sitter i vardagsrummet framför tv'n, de vuxna i köket. Dragdörren mellan de två rummen är, som jag minns det, stängd. Jag sitter där i fåtöljen ett tag innan jag blir nyfiken på samtalet ute i köket. Ute i köket är det tyst. På ena sidan av bordet sitter mamma och pappa, stumma. Mamma stirrar på bordet utan att röra sig det minsta. Jag sätter mig mitt emot dem, i soffan. Farmor sitter på stolen på kortsidan av bordet, där hon alltid satt.

 

"Hur gick det på mammografin?" Frågar jag mamma men vet redan svaret jag kommer få, hon kommer säga att allt såg bra ut och att hon inte hade cancer. Men hon gör inte det. Istället lyfter hon upp blicken och kollar på mig samtidigt som hon säger DET. Varför ljuger hon? Varför säger hon att hon har cancer? Förnekelse. Hon kan inte vara allvarlig, hon är allvarlig. Snabbt som bara den måste jag bort härifrån, jag vill inte vara i den här verkligheten. Mamma skulle inte få cancer, min mamma skulle inte få cancer! Jag rusar in till farmors sovrum, stänger dörren bakom mig, och kastar mig på sängen. Det rinner floder längs mina kinder. Mamma du får inte ha cancer. Det funkar inte. Vad ska jag göra utan dig? Ska det bara vara jag, pappa och Elias nu? Smärtan rusar igenom kroppen och det enda jag kan tänka på är att mamma kommer dö. Hur lång tid har jag kvar med henne? Är det dagar, veckor, månader eller år? Jag förstår inte, vill inte förstå. Hur kan en person som är sjuk se så frisk ut? Jag finner inga svar på mina frågor. Bakom ljudet av mitt skrik hör jag hur dörren öppnas. Mamma sätter sig på sängkanten. Hon försöker trösta MIG och jag känner mig fånig. Här ligger jag och gråter och den som tröstar mig är min mamma. Hur kan man ens orka trösta sitt barn när man själv bara vill gömma sig under kudden? Jag är rädd för att förlora min mamma men mamma är rädd för att förlora allt.

 

Jag gråter mig till sömns den natten, hemma i min egen säng. Den och så många nätter till att jag inte ens kan räkna dem. För cancer försvinner inte bara över natten. För när knölen försvann var det fortfarande en lång process kvar.

 

Jag blir svag och kan gråta av minsta lilla sak, du knäcker mig lika lätt som en kvist. Det är morgonen efter cancern blev en del av mitt liv. Det är ingen vanlig skoldag, det finns inga vanliga dagar längre. Inte för mig. För en vanlig dag är en dag utan cancer. Jag ringer min dåvarande bästa vän och den där konversationen som alltid såg likadan ut ändras helt plötsligt. Jag står vid bokhyllan i vardagsrummet och yttrar orden till henne. "Mamma har cancer" Hon tror mig inte. "Haha sluta ljug" Vi hade ju pratat om det dagen innan, min mamma skulle inte ha cancer. Den där korta stunden som vi pratade om det dagen innan kommer idag bli det enda vi pratar om. Jag börjar gråta och hon förstår att det är sant. När vi ses för att gå till skolan så håller hon om mig och jag gråter, igen.

 

Världen vändes upp och ned, tiden stannade. Allt fokus och all tid lades på att få mamma frisk. Men ändå var vi tvugna att fortsätta leva som om allt var som förut. Men allt var inte som förut, det nya normala blev operationer, cellgifter, strålbehandling och hormontabletter. Det nya normala var att sova i mammas och pappas säng när mamma hade opererats och låg kvar på Karolinska. Det nya normala blev att borsta mammas hår för att upptäcka att cellgifterna hade börjat värka. Det nya normala var att gråta medan mammas hår rakades av. Det nya normala var att se mamma i en peruk eller utan hår överhuvudtaget. Det nya normala var undersökningar av diverse olika slag, men alla var av syftet cancer. Cancern blev min vardag 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 och 2013. Även om andelen trappades ned för varje år som passerade, för varje år som passerade blev mamma friskare. Trots att det gått två år sedan mamma friskförklarades så kan cancern fortfarande synas i vår vardag. För den lämnar spår efter sig.

 

Om mitt snart nittonåriga jag bara kunde berätta det för mitt elvaåriga jag, att det kommer lösa sig. Det kommer göra ont och du kommer känna dig svag ett tag. Men det är när du är som svagast som du kommer finna din styrka. Det är när du är som räddast som du kommer finna ditt mod. För om du bara vet hur mycket du kommer växa som person under de närmaste sju åren. Jag önskar att du slapp allt det här, att du inte behövde gå igenom rädslan av att förlora mamma när du är elva år. Jag önskar att du hade kunnat fortsätta vara ett barn. Jag önskar att ditt största problem hade varit en kille. Men det problemet får du inom några år. Det är så mycket som jag önskar att du hade vetat, speciellt varenda gång du bröt ihop. Men när du snart är nitton år: då kommer du vara starkare än någonsin men du får heller inte glömma det som varit. Du får inte glömma det som gjort dig till personen du är. 

 

Sju år har passerat sedan mamma blev sjuk och två år har passerat sedan hon förklarades frisk. Men det finns de personer som aldrig blir friska, hur mycket de än kämpar. Det finns de barn som får uppleva samma skräck som jag, att förlora en förälder. Det finns de barn vars värsta mardröm blir verklighet. Cancer drabbar alla. Cancern kan vara du, ditt syskon, din förälder, en kompis, din kusin, din mor- eller farförälder, någon i skolan eller på jobbet. Cancern finns överallt. Idag är det första oktober och den rosa månaden har tagit sin början. Vad kan du göra för att stödja? Det kan vara allt från att vara stöd för någon du känner som drabbats av cancer till att skänka pengar. Allt gör skillnad på ett eller annat sätt, från en individ till flera.