Farmor

Ibland är det kul hur snabbt tiden går, ibland är det inte. Hela 17 år, 2 månader och 15 dagar fick jag leva med dig. För vissa är det en kort tid, men för mig är det större delen av mitt liv. Men inte kan man sätta värdet av vår kärlek och vänskap i antalet dagar som vi haft varandra.

Nej för du och jag hade något så mycket djupare än bara dagar. Alla de stunder som jag har spenderat med dig har resulterat i fina minnen, för du var sådan – fin. Min käraste farmor, inte en endaste dag har passerat utan att jag tänkt på dig. Förmodligen hade jag inte suttit här idag och skrivit detta, om det inte var för den styrka som du gömt i mitt sinne och hjärta.

Det första som jag kan minnas av dig var alla de gånger som vi lekte tillsammans, hur vi alltid gick på en promenad till ankdammen och kastade bröd. Kommer du ihåg de gånger som vi byggde torn av legobitar och du alltid slängde ur dig ”Åh världens högsta torn” eller var det kanske jag som sa det. Vi brukade spela finns i sjön och jag skulle nästan alltid fuska eftersom att du var bättre än mig. Det bästa med dig var att vad jag än fantiserade om så spelade du med. Som när jag lekte frisörska och du var min kund. Du lät mig få spreja dig i håret med vatten och kamma det. Eller varför inte nämna när vi lekte kontor och du skulle alltid komma med olika uppgifter. Du knackade på dörren och jag ropade ”kom in”, där satt jag med stora glasögon och kollade på dig.

Något som jag vet att vi båda kommer ihåg är när Elias föddes. Den 17 oktober 2000 så satt du och jag i köket hemma hos dig och väntade. Vi väntade på att telefonen skulle ringa. Där satt du på stolen närmast fönstret, du lyfte upp mig så att jag fick sitta på köksbordet – fötterna mina var placerade i ditt knä. Vi kollade ut genom fönstret på, så som jag kommer ihåg det, en grå och molnig höstdag. Helt plötsligt ringde telefonen, det var pappa. Han meddelade oss att det var en pojke, jag hade fått en lillebror. Jag har nog aldrig varit så stolt som jag var i just den stunden med dig. Det var du som var med mig i mitt livs största ögonblick.

Genom alla dessa år så har du aldrig svikit mig eller någon annan. För det är sådan du var – du höll dina löften man kunde alltid lita på dig farmor. Alla gånger som du ställde upp som barnvakt, alla de gånger som du slet lite extra i köket för att varken jag eller Elias gillade palt. Alla de gånger som du lagade middag åt oss när vi hade varit iväg på semester. Hur du alltid ville ge oss någonting fint i födelsedags present och julklapp – trots att du knappt hade så att det räckte till dig själv. Hur du alltid gjorde plats i din säng när jag var rädd för mörkret, hur du tröstade alla gånger som jag var ledsen.

Jag måste erkänna, att hjälpa till hemma hos dig var inte något jag älskade. Hushållssysslor har aldrig varit något jag gillat. Men att se dig lysa upp av glädje gjorde det värt det, speciellt så här i efterhand. När jag ändå håller på så måste jag medge att jag skulle kunna fortsätta ta hand om dig i all evighet.

Jag är så tacksam för alla dessa år som jag fick tillsammans med dig, jag blir inte förvånad om någon är avundsjuk på mig. Det borde de vara – jag har haft äran att ha dig som min farmor, världens underbaraste farmor. Du är en på miljarden, du är du och jag är stolt att få kalla dig för min farmor.

För alltid ditt guldhjärta.

Det finns mycket i mitt liv som jag ångrar - men inget som jag ångrar lika mycket som det här. Ett tal till dig, farmor, som jag skulle hålla på din begravning. Även om ingen annan visste och även om ingen förväntade sig något utav mig, så önskar jag att jag inte fegat ur. Du var, och är än, min mest värdefulla vän. Farmor jag saknar dig än, vissa dagar mer än andra. Idag är en av dem.

 
Mamma och pappa. Jag vet knappt var jag ska börja eller hur jag ska börja. För mig har ni alltid varit en trygghet, min och Elias trygghet, medan andra föräldrar bråkade så skrattade ni. Låt mig formulera det lite bättre. Jag har vänner vars föräldrar ofta bråkat, jag har vänner vars föräldrar är skilda, jag har vänner vars föräldrar inte ens kan prata med varandra. Och under mina snart 20 år på jorden kan jag minnas endast en gång som ni bråkat. Tryggheten som det har gett mig är enorm.
 
Skratt har konstant varit närvarande hemma hos oss under mörka så som ljusa stunder. Jag tror, till stor del, att skratt är det som hållt ihop oss som familj - som gjort att vi orkat. För även om jag minns mammas sjukdomstid som den jobbigaste tiden i mitt liv så minns jag mycket glädje. Det var det lilla som gjorde det stora.
 
Det har funnits stunder då jag önskat mig bort eller rättare sagt önskat mig andra föräldrar. Tur att det aldrig gick i uppfyllelse. Det finns många bra föräldrar där ute men ni är mina och i ärlighetens namn vet jag inte om några andra hade varit lika bra för mig som ni är. Alltid så förståeende och villiga till att lyssna. Alltid där när det behövs. Alltid varit mina klippor och tröstat mig.
 
Ni är den stora anledningen till att jag är den jag är. Ni introducerade mig till textens värld och fick mig att älska den. Ni uppfostrade mig till den något kaxiga individen jag är, även om det kanske inte var er mening. Ni är anledningen till att jag har egna tankar och åsikter, för tidigt fick ni mig att inse: det är okej. Ni är anledningen till att jag skrattar åt mig själv när jag är sur. Ni är anledningen till att jag är orädd och vågar när andra inte gör det, återigen kanske inte alltid vad ni önskat. Ni är mina idoler.
 
Tack för allt mina fina och underbara föräldrar. Tack för allt ni gett mig och Elias. Tack för allt som vi, tråkigt nog, kan ta för givet. Tack för att ni alltid stöttar oss i svåra och jobbiga stunder lika mycket som i de bra stunderna. Tack för att ni aldrig dömt mig trots allt det tokiga jag gjort. Tack för att ni ser oss. Tack för att ni älskar oss villkorslöst.
 
Jag älskar er, mer än jag ibland visar, mer än ni anar ♥
 
(24 år till guld, lets take it)