Det suger så himla mycket att du inte är här. Vafan, här är jag fast i Sverige. Kroppen skriker efter äventyr men jag är här. Jag saknar dig så det gör ont. I alla fall de där stunderna då jag tänker på dig. Jag har ju mitt och du ditt men jag saknar dig så det gör ont och jag vet inte om du förstår. Jag har väl alltid varit rätt blödig och så men inte är det väl konstigt när ens andra halva befinner sig långt bort? Långt härifrån i ett annat land; ett annat liv.

 

Och det är själviskt, det är själviskt som fan att jag sitter här och önskar dig tillbaka till hålet i väggen som kallas Märsta. Det är själviskt och jag vet att du inte känner likadant för du växer just nu medan jag förblir densamma. Jag älskar dig och det vet du och; aldrig att jag skulle stoppa dig från att leva DITT liv fullt ut och det vet du. Men jag saknar dig och det gör så ont. Och jag vet att du inte förstår för du har kopplat bort. Jag vet det, för det är det enda sättet man kan överleva på och det är okej. Det är okej att inte sakna men det gör det inte lättare för en som mig. För jag saknar dig och det är okej.