Någon gång under sommaren 1998 träffades vi. Som systrar har vi växt upp med varandra och man kan gott och väl säga att vi känner varandra bäst. Och trots det så lär jag mig nya delar av dig varje dag. Det är en kärlek som aldrig slutat växa och jag är verkligen tacksam för allt jag har med dig. Och imorgon är sista gången vi ses, på ett halvår. Jag får det nog att framstå mer dramatiskt än vad det egentligen är. Men det är en så konstig känsla som jag ännu inte riktigt vant mig vid. Jag har väl accepterat att du åker, hell I'm happy for you, men jag har nog inte riktigt infunnit mig i det. Det är svårt att förstå att vi inte kommer träna tillsammans på ett halvår, inga biomys på ett halvår, inga bakisdagar på ett halvår, inga spontana telefonsamtal på ett halvår, inga promenader på ett halvår. Ja listan kan göras oändlig. Och visst har jag andra vänner, det är inte vad det handlar om, men det blir så konstigt att du som jag kännt så länge jag kan minnas och inte varit utan i mer än några veckor nu kommer befinna dig på andra sidan jorden.

 

Jag är glad för dig och det är inte så farligt jobbigt som jag möjligtvis framställer. Men det är konstigt, en riktigt konstig känsla. Så imorgon säger vi hejdå för ett tag och det känns konstigt.