Och så var dagen kommen, två månader är passé. Sitter på flygplatsen i Nice nu och väntar, om ca en timme är det boarding och så bär det av hem till Sverige igen. Det känns så himla konstigt, overkligt. I början kändes det som jag hade all tid i världen, två månader kändes som en lång tid. Allt kändes trögt och jag längtade hem, längtade efter mina vänner och min familj. De första dagarna var psykiskt påfrestande och jag kände mig så ensam. Det var ingen rolig känsla alls, det blev liksom svårt att komma in i det. Kände mig utanför och som om ingen gillade mig. Men så pratade jag med några av mina bästa vänner som gjort liknande resor och de hade haft liknande känslor. Det fick mig att förstå att jag inte alls var ensam om att känna som jag gjorde.
 
Men det var jobbigt att komma in i det, behöva bjuda in sig själv (vilket jag är jättedålig på). Men någonstans började jag förstå att alla har varit nya. Det är så det är och när jag förstod det började jag även lära känna dem andra. Och jag är så glad för att jag gjorde det, har träffat så många härliga och snälla människor. Människor med andra kulturer och bakgrunder. Människor som pratar andra, helt andra, språk men som jag nu betraktar som mina vänner. Världen har blivit lite mindre och tillgängligare.
 
Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde den här resan, att jag tog modet för att lära mig ett nytt språk. Att jag bestämde mig för att jag ville testa mina vingar. Göra det jag ville. Och än är livet inte slut för det roliga har bara börjat, nya äventyr väntar, men mer om det längre fram. Kan faktiskt säga att jag kom in på Göteborgs universitet till våren men har bestämt mig för att tacka nej och hoppas att jag kommer in nästa år igen haha. Har en plan för mitt liv nu och en dröm, för första gången på väldigt länge är jag helt säker på vad jag vill med mitt liv. 
 
Men nu; mamma, pappa jag kommer hem!
 
 

Kommentera

Publiceras ej