Det här är Julia snart 13 år, hon tror hon är tjock. För hennes kropp ser inte ut som modellernas i tidningarna.
Det här är Julia 13 år, sommaren 2010 (tidsstämpeln är fel). Hon tror hon är tjock för killarna i skolan har sagt det. Hon har fått höra att magen står ut mer än brösten.
Det här är Julia 14 år, hon tror hon är tjock. En av hennes bästa vänner säger att hennes navel hänger. Det vill säga att hennes mage inte är platt, som den borde vara. Den sommaren springer Julia i skogen flera gånger i veckan, för att gå ner i vikt.
Det här är Julia 15 år, hon tror hon är tjock. På semester i egypten ligger hon hela veckan och avundas alla som är pinnsmala, hon vill vara som dem. Hon är även hemligt glad över att ha blivit matförgiftad, kanske kan hon gå ner i vikt.
Det här är Julia 15 år, även här tror hon att hon är tjock. På 9:ans skolavslutning, hon har varit väldigt noga med att allt ska sitta perfekt. Inte ett enda spår av kroppsfett ska få synas, inte idag.
Det här är Julia på sin 16-årsdag, hon tror hon är tjock. Vilket är konstigt. För kollar man på henne är det lätt att undra ifall hon ens äter. Visst hon kan uppenbarligen inget om smink, men tjock? Nej.
Det här är Julia sommaren 2013, hon tror hon är tjock. Under sina tre veckor i Bosnien och Kroatien oroar hon sig ständigt för vad andra tycker om hennes kropp. Hon känner att hon inte duger till. Hon är vidrig.
Det här är Julia 17 år, hon tror hon är tjock. Det här är dagen efter hennes farmor gått bort. Igår köpte hon ett helt kilo godis till sig själv, hon behövde det. Idag är hon äcklad över det beslutet. Ändå har hon en pojkvän som älskar henne no matter what. Och hon ler, ett stort falskt leende, men på insidan mår hon sämre än någonsin. 
Det här är Julia hösten 2014, hon tror hon är tjock. Hon har precis börjat sista året på gymnasiet och skaffat ny pojkvän. Han kommer göra slut med henne på hennes 18-årsdag. Hon kommer inte äta något på över ett dygn. Hon är inte hungrig hon är förstörd. Kanske kan han älska henne igen om hon svälter ihjäl?
Det här är Julia på sin student, hon tror hon är tjock. Även den dagen som skulle vara den roligaste dagen i hennes liv. Dagen som hon längtat efter sålänge hon kan minnas. Även denna dag kollar hon på sig själv i spegeln och är missnöjd med vad hon ser.
Det här är Julia i Grekland hösten 2015. Fortfarande tror hon att hon är tjock även fast hon vet innerst inne att hon inte är det. Men hon kan ändå inte njuta fullt ut när hon är på stranden, alla andra är så smala.
Det här är Julia 19 år, hon tror hon är tjock. På semester med familjen i Kalifornien så är självkänslan sämre än på länge. Hon är osäker, alla är vältränade och smala här. Inte för att hon inte tränar, för det gör hon och mycket. Men för i hennes ögon är hon inget annat än en klump av fetma.
Här är Julia på hennes 20-årsdag. Även här tror hon att hon är tjock. Hon har precis lämnat tonåren. Den period i hennes liv där hon ägnat så många tankar till att tänka på hur tjock hon är. 13,14,15,16,17,18,19 och nu 20. Hon vet nu att hon inte är tjock men ändå tror hon att hon är det.
Det här är Julia för två månader sen. Hon kommer snart fylla 21. Hon är jag. Fortfarande kan jag emellanåt kolla på mig själv i spegeln och tycka att jag är tjock. Även fast jag vet att jag inte är det. Jag som alltid utstrålar så mycket självsäkerhet, som står upp när det behövs. Jag är även hon som kan byta kläder 10 gånger för att jag tycker att jag ser tjock ut. Jag är även hon som emellanåt klämmer och känner på mitt fett. På mina armar, mina lår men framför allt på min mage och mina höfter. Jag kollar mig alltid i spegeln innan jag går och lägger mig och när jag precis vaknat. Är jag nöjd med min kropp idag? Det är inte kul att leva så. Men jag är också hon som varje dag försöker övertyga mig själv om att nej du, lägg ner du är inte tjock.
 
Alla dessa kommentarer jag fått under min uppväxt, de sitter kvar. Även om jag förlåtit eller gått vidare. Förstått att kommentarerna kom ifrån osäkerheten själv. Trots det sitter det kvar i huvudet. Vissa saker förföljer en hela livet, vissa saker får man lära sig att hantera.
 
Men en sak är säker varje gång jag ser gamla bilder på mig själv gråter jag, för jag vet hur osäker hon på bilden är. Att hon ser sig själv som tjock när hon i själva verket är så långt ifrån det som man möjligtvis kan komma. Jag hade aldrig någon hemsk ätstörning och jag är så otroligt tacksam över det. Jag är så glad att jag älskar mig själv så pass mycket att jag aldrig tog det steget, även om tanken slog mig. Men det finns de som tar det steget, de som utsätter sig själva för så mycket hat att de är på gränsen till döden. Det är värt att tänka på, för något är så allvarligt fel med vårt samhälle. Något är så allvarligt fel om små flickor, som jag en gång var, har elaka tankar om sig själva.
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej