De säger att vi vet när vi vet…

Du såg inte mig, men jag såg dig. För många år, för många minnen har passerat sen första gången jag såg dig. Det där leendet, hela du faktiskt. Jag minns inte riktigt när eller var men jag såg dig. Det kan ha varit i idrottshallen. Det kan ha varit i matsalen. Det kan ha varit i ljusgården. Det enda jag vet är att jag såg dig. Hjärtat dunkade lite snabbare och hårdare för varje gång, spänningen ökade för varje steg som vi kom närmre varandra. Varje gång jag skulle ha lektion på översta våningen blev jag nervös, tänk om jag skulle se dig – tänk om du skulle se mig. Vi båda vet att du visste. Men du sa inget, gjorde inget. Dagarna och månaderna passerade. Jag träffade en annan och du tog studenten. Efter det var du borta. Enda gången jag stötte på dig var i skolkatalogen, sidan i mitten, men det var endast en påminnelse om min hemliga förälskelse i dig. Och det var det. Livet gick vidare.

Nästa gång jag såg dig måste ha varit juldagen, två veckor efter min 18-årsdag. När vi råkade hamna bredvid varandra i baren på Harrys. Full och glad kollade jag runtomkring mig, beställde vad jag skulle ha. Kollade till höger. Där stod du. Vände bort min blick snabbt. Hjärtat dunkade. Kvällen fortsatte och vi dansade på varsitt håll. Och det var det. Livet gick vidare.

Ännu ett år passerade. Jag hatar att medge detta men hösten efter min student var jag något av ett löv i vinden. Svävandes i luften utan en plan. Jag såg din profil på tinder. Jag tror jag var över dig där. Den där förälskelsen var bortblåst. Och skulle jag, mot förmodan, se dig skulle jag inte ens orka ägna en tanke åt dig. Men jag svepte höger. Det fanns en nyfikenhet, jag ville veta. Vi matchade med en gång, du hade redan svept höger på mig. Och det var det. Livet gick vidare.

Och sen skrev du. Men jag var inte intresserad, ändå svarade jag för att vara snäll. Och du fortsatte skriva då och då, du gav inte upp. Tillslut gav jag med mig, okej vi kunde träffas och prata över en öl. Det vill säga; öl för dig cider för mig.

Det var så det började på riktigt. Fyra timmar av att bara prata, skratta och ha kul. Jag var 19 och du var 22. Mina känslor för dig smög sig tillbaka. De var inte jättestarka och jag var inte kär. Men det var inte du heller. För vi tillät inte det, vi tillät oss inte att bli kära i varandra. Jag kanske inte visste det då men jag har förstått det på vägen. Jag kunde inte släppa dig och du kunde inte släppa mig. För vi ville inte det. Det vi hade, det var något speciellt. Och det går att tycka att vi bara borde ha rivit våra murar och satsat allt. Men det var inte det, för våra murar var nere och vi kände varandra på ett sätt som ingen annan förstod. Hur vi kunde pussas i timmar, andas, le, skratta, retas, mysa, kramas. Hur vi kunde säga allt vi kände och tyckte utan att det blev konstigt. Du fick mig att må bra, du gjorde mig hel. Du fick mig att känna allt som jag ville och inte ville känna. Och jag försökte få dig att må bra. Du fick mig att gråta för att vi träffades vid fel tillfälle. Jag grät för det var inte rättvist att känna som jag kände för dig utan att våga vara kär. Det var inte rättvist att träffa den absolut bästa personen för mig vid fel tillfälle. Och det krossade mig. Och det var det. Livet gick vidare.

Ett år senare bad du mig om en andra chans, men jag kunde inte gå ner för den vägen igen. För jag visste, jag visste att om jag lät det hända skulle jag återigen stå där och känna mig krossad.

De säger att vi vet när vi vet men det är också det som gör så ont. Att veta men också veta att det kanske inte blir så trots att det är det rätta. För jag vet att vi kan vara rätt för varandra, men att vara rätt är inte alltid rätt.

Kommentera

Publiceras ej