När farmor dog för snart fem år sedan började jag sakta men säkert fundera på när din dag skulle komma. Hur skulle jag klara av det? Den sista av mina mor- och farföräldrar. Det är en aning morbitt att fundera på när ens morfar, som lever och mår bra, ska ta sitt sista andetag.

 

Så kom min 20-årsdag. Framtill den dagen så mådde du i stort sett bra, visserligen var du gammal men det fanns inga större problem. Men ditt immunförsvar var svagt och Elias hade feber. Det slutade med att du fick lunginflammation, hemsk otur. Det var två år sen. Sen dess har din hälsa pendlat mellan dålig och sämre. Dålig och sämre. Klart jag känner mig skyldig, hade det inte varit för att jag fyllde år så hade du kanske klarat dig undan. Men det går inte att anklaga sig själv för saker en inte kan styra. Det vet jag väl.

 

Din dag kom. Gud, det gjorde så ont. Händer det här på riktigt ens? Det har varit en hel höst av oro. Jag har varit så äckligt orolig för din skull. Rädd för att förlora dig. Jag har gråtit mig själv till sömn många nätter. Jag har tagit tåget ner till dig och hem igen samma dag. Bara för att få träffa dig. När jag var nere hos dig på sjukhuset för lite mer än en månad sen grät jag. Jag grät för jag fick se dig med mina egna ögon. Jag såg att du inte hade långt kvar. Jag hörde det på dig, i din röst. I din förvirring. Men jag satt där och vi pratade och vi skrattade. Bara du och jag. Jag kommer inte ens ihåg senast det bara var du och jag. Jag fick veta saker om dig som jag aldrig känt till, saker som inte ens mamma visste. Vi pratade om din barndom och hur det var att växa upp i de Småländska skogarna. Och för den där stunden vi hade är jag för evigt tacksam. Speciellt eftersom att jag fick höra från Mari dagarna efter hur glad du hade blivit av mitt besök.

 

På grund av hösten och hur den var. Att du sällan hann hem från sjukhuset innan du var där igen. Hur jag varje gång var rädd för att det här var sista gången. Hur jag nästan ställde in min födelsedag för att jag inte ville fira när du mådde dåligt. Det gjorde mig nästan tom på tårar. Det låter så fel och konstigt att skriva, än mer att säga. Men det blev så. Och det känns så absurt speciellt för någon som avskyr döden och absolut inte klarar av att hantera den i första taget. Men jag var beredd. Jag blev inte förvånad.

 

Den 7 januari. Det var dagen. Jag drog mig kvar i sängen och orkade egentligen inte gå upp. Men när jag väl gjorde det mötte jag mamma i köket. Hon berättade att du var dålig morfar. Hon berättade att du inte hade feber. Hon sa att sannolikheten var stor att din kropp höll på att stänga ner. Jag blev lamslagen. Vad gör jag nu? Det blev så svart på vitt. Innan har det alltid varit något fel, men nu, nu var det bara din kropp som bestämde sig för att det var nog. Jag var hungrig men kunde inte äta. Jag gick bara och satte mig på min säng igen. Jag var som tillfälligt förstummad. Mamma kom och höll om mig och det chockar mig varje gång att hon inte bryter ihop eller går sönder så som en annan hade gjort och stundvis gör. Självklart förstår jag att hon såklart gör det fast på insidan. För hon är inte kall som is, men hon är inte heller jag. Och vi fungerar olika helt enkelt.

 

Jag tog mig i alla fall i kragen och gjorde mig iordning. Fanns ingen mening med att sitta hemma och invänta dödsbud som kanske inte skulle komma. Jag hade precis hunnit få min mat och börjat äta lite smått när pappa ringde. Jag visste varför. Jag stirrade på mobilen och kollade på Natta som mötte min blick. Jag visste vad pappa skulle säga. Men jag ville inte höra. Jag ville inte lyssna. Men det hade inte förändrat något, det där telefonsamtalet innebar att morfar var död. När jag hörde pappa säga de orden så grät jag. Och sen slutade jag abrupt. Jag fick tillbaka all luft. Jag kunde andas igen, det var en lättnad som lyftes från mina axlar. En gnagande oro som försvann. Jag var tacksam. Tacksam för att jag nu slapp oroa mig, tacksam för att du nu slapp lida.

 

Men jag förstod inte att du var borta. Jag förstår fortfarande inte helt och hållet att du är borta. Det är som att någon dragit ett taskigt och dåligt skämt, som att du ska hoppa fram vilken sekund som helst och säga april april. Även fast det bara är januari. Men jag vet att det inte kommer hända, jag vet att du är borta även om jag inte vill tro på det.

 

Jag har åkt vägen ner till dig många gånger. Varit i Alingsås många gånger, men nu blir första gången utan att träffa dig. Utan att se dina genomsnälla ögon. Utan att krama dig. Utan att höra dig säga "äsch" på ditt alldeles eget sätt. Det blir inga mer telefonsamtal då du ber snabbt om att få prata med mamma. Det blir inga fler gånger då jag försöker tyda vad du säger på grund av din konstigt blandade dialekt. Det blir bara minnet av dig och att försöka komma ihåg din röst så länge jag kan. Jag saknar dig morfar och glömmer dig aldrig. Jag älskade dig då, älskar dig nu och kommer älska dig till mitt sista andetag.

 

Vi ses snart igen ❤️

 

Din Julia