Det här är Julia snart 13 år, hon tror hon är tjock. För hennes kropp ser inte ut som modellernas i tidningarna.
Det här är Julia 13 år, sommaren 2010 (tidsstämpeln är fel). Hon tror hon är tjock för killarna i skolan har sagt det. Hon har fått höra att magen står ut mer än brösten.
Det här är Julia 14 år, hon tror hon är tjock. En av hennes bästa vänner säger att hennes navel hänger. Det vill säga att hennes mage inte är platt, som den borde vara. Den sommaren springer Julia i skogen flera gånger i veckan, för att gå ner i vikt.
Det här är Julia 15 år, hon tror hon är tjock. På semester i egypten ligger hon hela veckan och avundas alla som är pinnsmala, hon vill vara som dem. Hon är även hemligt glad över att ha blivit matförgiftad, kanske kan hon gå ner i vikt.
Det här är Julia 15 år, även här tror hon att hon är tjock. På 9:ans skolavslutning, hon har varit väldigt noga med att allt ska sitta perfekt. Inte ett enda spår av kroppsfett ska få synas, inte idag.
Det här är Julia på sin 16-årsdag, hon tror hon är tjock. Vilket är konstigt. För kollar man på henne är det lätt att undra ifall hon ens äter. Visst hon kan uppenbarligen inget om smink, men tjock? Nej.
Det här är Julia sommaren 2013, hon tror hon är tjock. Under sina tre veckor i Bosnien och Kroatien oroar hon sig ständigt för vad andra tycker om hennes kropp. Hon känner att hon inte duger till. Hon är vidrig.
Det här är Julia 17 år, hon tror hon är tjock. Det här är dagen efter hennes farmor gått bort. Igår köpte hon ett helt kilo godis till sig själv, hon behövde det. Idag är hon äcklad över det beslutet. Ändå har hon en pojkvän som älskar henne no matter what. Och hon ler, ett stort falskt leende, men på insidan mår hon sämre än någonsin. 
Det här är Julia hösten 2014, hon tror hon är tjock. Hon har precis börjat sista året på gymnasiet och skaffat ny pojkvän. Han kommer göra slut med henne på hennes 18-årsdag. Hon kommer inte äta något på över ett dygn. Hon är inte hungrig hon är förstörd. Kanske kan han älska henne igen om hon svälter ihjäl?
Det här är Julia på sin student, hon tror hon är tjock. Även den dagen som skulle vara den roligaste dagen i hennes liv. Dagen som hon längtat efter sålänge hon kan minnas. Även denna dag kollar hon på sig själv i spegeln och är missnöjd med vad hon ser.
Det här är Julia i Grekland hösten 2015. Fortfarande tror hon att hon är tjock även fast hon vet innerst inne att hon inte är det. Men hon kan ändå inte njuta fullt ut när hon är på stranden, alla andra är så smala.
Det här är Julia 19 år, hon tror hon är tjock. På semester med familjen i Kalifornien så är självkänslan sämre än på länge. Hon är osäker, alla är vältränade och smala här. Inte för att hon inte tränar, för det gör hon och mycket. Men för i hennes ögon är hon inget annat än en klump av fetma.
Här är Julia på hennes 20-årsdag. Även här tror hon att hon är tjock. Hon har precis lämnat tonåren. Den period i hennes liv där hon ägnat så många tankar till att tänka på hur tjock hon är. 13,14,15,16,17,18,19 och nu 20. Hon vet nu att hon inte är tjock men ändå tror hon att hon är det.
Det här är Julia för två månader sen. Hon kommer snart fylla 21. Hon är jag. Fortfarande kan jag emellanåt kolla på mig själv i spegeln och tycka att jag är tjock. Även fast jag vet att jag inte är det. Jag som alltid utstrålar så mycket självsäkerhet, som står upp när det behövs. Jag är även hon som kan byta kläder 10 gånger för att jag tycker att jag ser tjock ut. Jag är även hon som emellanåt klämmer och känner på mitt fett. På mina armar, mina lår men framför allt på min mage och mina höfter. Jag kollar mig alltid i spegeln innan jag går och lägger mig och när jag precis vaknat. Är jag nöjd med min kropp idag? Det är inte kul att leva så. Men jag är också hon som varje dag försöker övertyga mig själv om att nej du, lägg ner du är inte tjock.
 
Alla dessa kommentarer jag fått under min uppväxt, de sitter kvar. Även om jag förlåtit eller gått vidare. Förstått att kommentarerna kom ifrån osäkerheten själv. Trots det sitter det kvar i huvudet. Vissa saker förföljer en hela livet, vissa saker får man lära sig att hantera.
 
Men en sak är säker varje gång jag ser gamla bilder på mig själv gråter jag, för jag vet hur osäker hon på bilden är. Att hon ser sig själv som tjock när hon i själva verket är så långt ifrån det som man möjligtvis kan komma. Jag hade aldrig någon hemsk ätstörning och jag är så otroligt tacksam över det. Jag är så glad att jag älskar mig själv så pass mycket att jag aldrig tog det steget, även om tanken slog mig. Men det finns de som tar det steget, de som utsätter sig själva för så mycket hat att de är på gränsen till döden. Det är värt att tänka på, för något är så allvarligt fel med vårt samhälle. Något är så allvarligt fel om små flickor, som jag en gång var, har elaka tankar om sig själva.
 
 
 
 
 
Salut! Ça va?
 
Med mig är nästan allt bra. Har så mycket att vara glad för. Har lärt känna fina människor här. Mitt prov idag gick bra. Det har varit fint väder. Ska ut och festa ikväll. Några av mina bästa vänner har precis bokat flygbiljetter och hotell, så om två veckor kommer de hit! Så mycket att må bra och vara glad över.
 
Så händer det. Det som kan förstöra en hel dag, det som lämnade mig skakig, det som totalt förstörde mitt humör. På vägen hem från skolan, minding my own buisness, njöt av solen och en podd. Så får jag möte på en avsmalnad trottoar. Vad snällt han ger mig företräde. Han säger något på franska, jag tar ut min hörlur, förstår inte vad han säger. "Je ne parle français" säger jag. Han fortsätter prata och ser väldigt arg ut och viftar upp och ner med händerna. Han pratar om min kropp. "Tu es trop sexy" uppfattar jag.
 
Jag blev alltså idag stoppad på vägen hem för att jag var för sexigt klädd. Nu har han absolut ingen rätt att stoppa mig för att lägga kommentarer om min kropp och vad jag klär på mig. Han har ingen som helst äganderätt över mig. Den som bestämmer över min kropp är jag punkt slut. Och inte för att det egentligen spelar någon roll, men vad hade jag på mig då? Det är nog det mest absurda. Jag hade på mig en jeanskjol, långärmad tröja, strumpbyxor och sneakers. Alltså vad varannan kvinna i min ålder skulle kunna klä på sig för en dag i skolan. Och inte för att vara sån men jag bor i Juan Les Pins, en plats med en av de finaste stränderna i Europa, här gillar de att sola och bada topless. På vilket sätt är då min kjol uppseendeväckande?
 
Jag sa inget, jag önskar att jag hade kunnat säga ovanstående, men med tanke på att min franska är långt ifrån min svenska eller engelska så gick det inte. Istället fick det denna gång räcka med att göra en min om hur dum i huvudet han är, sätta i mina hörlurar och gå därifrån. Fyfan för människor som han.
 
Nu ska jag gå till Spar, köpa mat och en massa vin. Nu tar jag helg och ikväll kanske jag sätter på mig något sexigt. Vi får se.
 
Jag är så äckligt trött på det här jävla tjatet om att det är flyktingarna och invandrarna som våldtar och sexuellt utnyttjar oss kvinnor. Lägg ner verksamheten.
 
För det första en person från ett annat land, eller med en annan etnicitet, är inte automatiskt en person som våldtar. Precis som det inte heller endast är män som våldtar, för det stämmer naturligtvis inte. Benägenheten till att sexuellt utnyttja en annan människa och stjäla dess liv sitter inte i etniciteten, men är en störning hos personen själv. Med andra ord en våldtäktsman kan vara etniskt svensk, gambian, indier, amerikan, ny zeeländsk, mexikan, colombian – ja faktiskt vilken etnicitet som helst.
 
För det andra, JA statistiskt sett har våldtäkter och det sexuella utnyttjandet ökat de senaste åren (även om det 2015 gick ner något). Det betyder däremot inte att våldtäkter och sexuellt utnyttjande ökat i praktiken. Det är bara så enkelt att allt fler vågar anmäla. Eftersom dagens sexualbrottslagar är MYCKET mer inkluderande än bara för 10 år sedan. Den som våldtar behöver till exempel inte vara en främling, en partner kan likagärna också begå sexuella övergrepp. 
 
För det tredje, SLUTA göra våldtäkt och sexuella övergrepp till en flyktingfråga eller invandrarfråga. Det är rent ut sagt fel. Dels är det rasistikt, dels diskriminerande men framför allt tar det bort ljuset från vad som är viktigast, någon har blivit utsatt för ett sexualbrott och det enda som kan diskuteras är "jävla invandrare som utnyttjar våra tjejer". Automatiskt blir det vår tids häxjakt och offrena blir bortglömda, återigen. Uppmärksamma istället sådant som är viktigt, det faktum att en person någonstans precis förlorat en stor del av sig själv och för alltid kommer vara rädd. Själv hade jag ALDRIG någonsin brytt mig om var förövaren kom ifrån men snarare att denne ska få sitt straff. Lägg ner.
 
Lägg ner verksamheten, en blir mörkrädd, och inte för att bli våldtagen av invandrare eller flyktingar – men för den rasismen som sprider sig i Sverige och hur den gör att de egentliga offrena blir bortglömda.