Herregud! Det är allt jag har att säga, bland all skola och att livet hände där någonstans emellan så försvann bloggen. Eller ja bloggen är ju kvar, uppenbarligen, men jag glömde av den och sen fanns det inget intresse för att återkomma. Men nu har jag funderat länge och väl. För någonstans måste jag få uttrycka mina åsikter och tankar och typ "samla" mitt liv. Så varför starta en ny blogg när jag redan har en med det bäst passande namnet? Nej så jag är väl tillbaka här tillslut.

 

Men var ska jag börja? Ska jag radera mitt arkiv? Nej det ska jag inte, det är liksom en del av hur mitt liv såg ut för cirka 1,5 år sen. Idag är ALLT typ helt förändrat. Så jag antar att jag ska börja någonstans där bloggen tog sitt slut. Jag var 17 år och allt var typ bra, nästan allt dvs. Men verkligheten kom ikapp mig någonstans. Det var en kväll vid middagsbordet i januari som pappa sa till mig det som jag länge förnekat. Min farmor var döende. Jag hade undvikit att besöka henne på sjukhuset, klarade liksom inte av att se henne sjuk. Min farmor var min guldklimp och världens bästa person. Precis som alla andra hade hon sina brister men för mig var hon alldeles perfekt. Hon var i alla fall döende och jag hade inte haft kraften att besöka henne. Det som jag idag ångrar och förmodligen aldrig förlåta mig själv för. Alla andra hade varit där och besökt henne. Men jag, jag undvek det. Jag kan bara tänka mig hur farmor måste ha undrat och funderat över varför jag aldrig kom dit. Jag som alltid kommit hem till henne och besökt henne mest av alla. Kvällen efter satt jag i bilen påväg mot Löwenströmska och farmor. Och det var efter det som jag bestämde att jag skulle besöka henne minst en gång i veckan. Det gjorde jag också, jag var hos henne så ofta jag bara kunde. Min älskade farmor. Hon dog den 24 februari förra året. Ganska exakt en månad efter att pappa droppat bomben för mig. Usch det var så hemskt, när de ringde och sa att det var dags, luften gick ur mig. Jag bara grät, kunde inte andas. För mig var farmor odödlig. Jag menar det var kvinnan som kunde klara allt. Men inte ens min farmor kunde överleva döden.

 

Allt i livet är inte tråkigt ändå, trots att skitsaker händer. Livet rör sig liksom sakta framåt och tur det. Lite drygt en månad efter det så blev jag med jobb. McDonalds heter det, hört talas om? Rätt populärt ställe även om många av våra kunder hatar oss och ska berätta hur dåligt allt är så går vi alltid hem hos folk ändå ;) I alla fall vi serverar snabbmat, säkert hört talas om oss. En gnutta ironi eftersom de flesta trots allt ätit på McDonalds någon gång i livet. Skönt att inte vara arbetslös i alla fall även om jag inom snar framtid förhoppningsvis byter jobb.

 

Lite mindre kul är väl att jag och Tobbe gjort slut, snart ett år sen dess. Det var jag som ville göra slut men det suger ändå. Tobbe var en av mina bästa vänner, jag älskade honom jättemycket men någonstans på vägen så slutade det fungera, för mig i alla fall. Jag ser tillbaka på oss med glädje för han gjorde mig glad och han var absolut den bästa pojkvännen. Jag önskar att jag kunnat vara lika kär i honom som han var i mig men den bistra sanningen är ju den att jag inte var det längre. Jag visste att det rätta var att göra slut. Vi båda förtjänade mer, för det hade aldrig varit rättvist av mig att stanna. Jag hade ju fallit för en annan, Alex hette han och var lite mer som mig. Alex var extrovert tillskillnad från Tobbe som var introvert. Jag själv är extrovert, det är absolut inget fel att vara introvert men det passade inte mig. Med nya känslor för en annan kille så kunde jag inte stanna kvar hos Tobbe. Och jag var tvungen att såra honom, jag var tvungen att göra slut. Det är det jobbigaste som finns, att medvetet såra någon annan. Men det var att såra honom eller att såra honom ännu mer av att "inte såra". Så jag gick med det förstnämnda. Jag var aldrig otrogen, fyfan. Jag mådde ju redan dåligt över att känna något för en annan. Jag gjorde tack och lov det rätta beslutet. Idag har Tobbe (och Alex haha) en ny flickvän, de verkar ha det bra och vara lyckliga ihop. Det gör mig glad, för varför skulle det inte göra det? När man älskar en person vill man dess bästa. Jag önskar att vi fortfarande pratade och kunde vara vänner men sånn är inte verkligheten. Så jag är lycklig för honom på avstånd.

 

Jamen då går vi vidare till nästa pojke då, Alex. Fan asså I was mad in love. Jag gjorde allt för den killen alltså. Finns inte så mycket att säga det var några bra månader men det var helt enkelt inte ment to be mer än så. När det var bra så var det bra och jag fick väl smaka lite på min egna medicin. Han lämnade mig för en annan tjej men no hard feelings. Eller jo i början var det ju just det men inte så konstigt när man blir dumpad på sin födelsedag för någon annan? Det tog väl någon månad att komma över honom och jag mådde rätt med pissdåligt. Idag är jag glad för Alex också han och hans tjej är supersöta tillsammans och hon är hur trevlig som helst! Hahah asså det är sjukt hur livet kan se ut men jag gillar mitt ex nya tjej, hon är superskön. Visst vi kommer väl aldrig bli bästisar men jag har absolut inga problem att hänga med henne. Härlig tjej och det säger jag från djupet av mitt hjärta. Jag känner väl lite att det är onödigt att hata, för vad liksom? Något som jag redan kommit över. I mean common. Det finns bättre saker att hata.

 

Jag fyllde ju i alla fall 18 och sen dess har jag festat, druckit, festat, druckit. Kommit hem för full, strulat med helt fel personer och gjort allmänt skumma saker. Allt händer på fyllan men jag har också haft väldigt kul. Fylla 18 innebar också att jag tog mitt körkort (haft det i typ 3 månader nu) och det är jag sjukt med nöjd över.

 

Jag tog studenten och fick min examen. Alla får ju ta studenten men inte alla blir examinerade. Så det var skönt och jag kan väl inte påstå att jag är så speciellt förvånad över att jag lyckades. Jag menar inte det på något spydigt sätt överhuvudtaget men skolan har liksom varit typ det viktigaste för mig. Det har inte funnits något annat alternativ än att klara det. Bästa dagen i mitt liv för övrigt. Vill uppleva det igen. Vi fick typ åka flak i 5 minuter innan vi blev avslängda, still mad though, men allt annat rockade. Hade svårt som fan att somna kvällen innan så sov väl typ 1,5 h totalt. Hade fortfarande inte somnat vid halv tre och gick upp vid halv fem... Hem till en klasskompis och fixa sig. Ni vet den här känslan av att ha glömt något hemma. Jag hade den känslan men ändå kunde jag liksom inte komma på vad. Jag hade mössan, jag hade sminket, klänningen, skorna, tutan, allt trodde jag men så var det ju champagnen. Det blev en tur hem och hämta den. Champagnefrukosten höll jag tal på, till min alldeles underbara klass. Åh vad jag älskar och saknar er. Vi kom alla till skolan lite innan 9 och var typ inte nyktra. Den ena värre än den andra. Allt gick så snabbt. Först skulle vi ta foto (fyfan vad hemsk man såg ut, it was not my picture) och sen minglade vi lite fast alla sprang ju egentligen runt och tog selfies och groupies och whatever. Sen till klassrummen och få sina betyg och examenpins. Diverse diplom delades ut och lärarna höll tal och lite sånt. Jag grät litegrann när min favoritlärare höll sitt tal. Bästa Ola. Efter det var det off to Kulturum där alla avgångselever samlades. Det delades ut stipendium, det var sång och dans och tal. Asså jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som jag var då. Jag var i chock. Jag vann skolans skrivartävling. Asså fatta. Jag. Julia Johansson. Jag fattade inte. Det var rätt coolt. Den känslan har jag levt länge på nu. Efter det så typ sprang alla till utgångarna som vi skulle springa ut genom. I en halvtimme stod vi i värmen och dog. Asså jag stod längst fram och jag dog. Men jag skulle inte vilja göra det på ett annat sätt. Jag minns så tydligt vi liksom stog där, onyktra och glada. Redo för att springa ut. Alla andra stod där ute och bara väntade på oss. Vi bankade och skrek. Sjöng och skrattade. Det var lycka. Vi öppnade dörren prick 13.00 och jag blir tårögd av att tänka tillbaka på det. Vilken känsla. Sprang ut hand i hand med Katta, underbaraste Katts. Det tog mig typ 20 min att hitta min familj men asså fyfan vad jag skrek av glädje när jag hitta dem.

 

Men det var nog allt för i kväll, det är typ det jag orkar skriva och det som kanske är "roligast" att läsa om. Det har ändå hänt så mycket mer men vissa saker är bara ondöigt att kasta ljus på. Vissa personer är onödiga att kasta ljus på dvs. Sen får ju inte allt roligt plats heller. Puss och kram!