För mig är det här svårt att prata om. Det kanske jag borde säga först och främst. Det där som jag känner i kroppen, som är så påfrestande och jobbigt. Det där jag känner så mycket skam över att jag knappt orkar ta det med mina föräldrar eller mina närmsta vänner. Det är så illa att orden inte kommer ur mig. Det enda man hör är försök till ord när tårarna rinner och svagheten ekar genom rösten. Och om ni känner mig så kommer ni inte känna igen den här delen av mig.
 
Jag som alltid har åsikter och har kunnat klä mina meningar. Slänga ur mig kommentarer, smarta och vissa mindre smarta, och kanske framför allt förklara vad jag känner. Jag som i det stora hela är glad och även när jag är sur så kan jag, för det mesta, vara komisk och humoristisk. Det är nämligen okej för mig att du skrattar när jag är sur, eller ja det är skillnad på sur och arg, jag vill att det ska vara skratt runt omkring mig. Och jag gör det inte medvetet men jag är bekväm så, det är en del av mig - att få andra och le för då kanske jag också kan le tillsut.
 
Ingen är psykiskt frisk till 100 %. Vi är människor och tillslut brister det. Men jag har aldrig riktigt kunna acceptera mina brister. För jag känner mig inte värdig. Jag känner mig felproducerad och lite som något skamset. Jag accepterar inte mina egna fel och kanske är det bra men innifrån så äts jag upp.
 
Jag får stunder av panik. Det får väl alla antar jag. När jag känner mig otillräcklig och det känns som att hela världen eller någon onaturlig makt är emot mig. Som förra veckan när jag inte kände mig tillräckligt smart för att plugga på Uppsala Universitet. Jag förstod inget av det jag läste eller hur jag ens skulle hinna läsa allt. Som idag när min mobil som en blixt från klar himmel bara la av. Och visst är det lite löjligt, det är sånt som händer, det är livets gång. Livet är allt annat än perfekt. Men hur det känns i kroppen.
 
Jag vet inte hur jag ska förklara så att man ska kunna förstå. Det är som en smärta som blir större och större. Det gör inte ont i ett finger. Det är inte mensvärk, vilket är den värsta fysiska smärtan jag kan relatera till, men det sitter i kroppen och i huvudet. Hjärtat dunkar snabbare, tankarna blir foggigare men fler, jag vill försvinna. Det värsta är att i efterhand när allt klarnar så minns jag inte vad jag tänkt, det är som om hjärnan för tillfället tryckt på paus och jag bara är en stor klump av människa - men utan funktion. I efterhand när jag kollar över hela situationen igen och jag förstår eller vet vad jag ska göra. Så undrar jag vem den där andra delen av mig är och varför den delen existerar. Jag vet inte. Det enda jag vet är att dit vill jag aldrig igen, men förr eller senare hamnar jag där.
 
För mig är det här en process, jag vet att mina föräldrar och flera av mina vänner ser på det som grova humörsvängningar. Det kanske det är, men jag tror inte att det är allt. Jag vet att det inte är allt. För helst av allt skulle jag slippa det här, att må sådär dåligt att jag inte riktigt vet vem jag är och varför jag gör det jag gör. Och de gånger då jag blir arg istället för att gråta. Jag tror det är för att distansera mig ifrån smärtan. Ett försök till att bli av med det. Det där som sitter så djupt i kroppen att jag inte ens kan beskriva det.
 
Julia

Kommentera

Publiceras ej