Den fjärde februari begravdes morfar, så det här var mitt tal till honom. 
 
Jag hörde en gång att en evighet på jorden är två sekunder i himlen. Inte för att jag är troende eller duktig på att gå i kyrkan. Men det är något bekvämt med den tanken.

Morfar, Bernt, monstret, vaktmästaren. Kärt barn har många namn. Du och jag är varandras totala motsatser. Du så lugn och tyst, tillbakadragen och aldrig den som söker dig till uppmärksamhet. Och jag, ja allt det där fast tvärtemot. Men den största skillnaden mellan oss är att du var och är än, en perfekt morfar. Inte perfekt, för precis som oss andra har du dina skavanker. Men du är en perfekt morfar, du passar den rollen bättre än någon annan. Och aldrig någonsin hade jag velat ändra på det.

Jag har ofta undrat hur du var som liten, och rätta mig om jag har fel, men jag ser dig som ett lugnt barn. Lite som tjuren Ferdinand. Fast på en bondgård i Småland istället för under en ek i Spanien. Yngst av fem syskon, ganska mycket yngre faktiskt, jag ser det framför mig samtidigt som jag minns mig själv. Äldst av fem barnbarn och förmodligen den busigaste av oss alla, och så är det nog än idag. Även om Ludde är en god utmanare.

Mitt första minne av dig, den här är svår för det finns så många, men den allra tydligaste i alla fall – är när jag och Andreas blev jagade av dig och kallade dig för ett monster. Den leken var så populär att den var med i många år och vi har säkerligen lekt den med både Elias och Lovisa också. Det var så bra planlösning för den leken hemma hos dig. Ja i huset alltså, där du bodde förut. För Toaletten där nere var som inbyggd mellan kök, vardagsrum och grovrum, så vi kunde springa runt och runt och du kunde smyga dig på oss. Ja förutom att dina tofflor avslöjade varje steg du tog.

Jag minns också att jag upptäckte frysboxen ute i förrådet ganska tidigt. Där fanns det massor av goda frysta bär. Framförallt blåbär. Det gick bra att plocka där, så länge ingen märkte något. Mitt stora misstag i blåbärskuppen var att dela med mig av min kunskap till Andreas, Elias och Lovisa. Och sanna mina ord, de var extremt dåliga medbrottslingar. Det gick verkligen så bra ända till ni upptäckte att alla, förutom jag, var helt lila om både munnen och händerna.

Det var nog en av de få gångerna i mitt liv som du var besviken på mig morfar. Och det fanns nog många gånger du borde ha varit det. Ja alla gånger jag tatuerat mig till exempel. Fast å andra sidan har du nog frågat mig 10 gånger “Har du tatuering?” och låtit lika chockad. Så du förtränger nog glatt det du inte vill veta av.

Det är säkert någon här inne som väntar spänt på hur du blev vaktmästare, inte så många känner till din korta karriär som det. Skämt åsido hette vår vaktmästare, när jag var liten, också Bernt. Och någon gång frågade väl mamma mig vad alla mina far- och morföräldrar hette. Så när hon frågade mig vad du hette morfar, så svarade jag stolt “vaktmästaren”. Ja, det kunde ha varit rätt.

Nej morfar, det börjar bli dags för mig att runda av, men jag vill tacka dig först. Tack för alla de år som du var vår tomte, när den riktiga var upptagen på annat håll. Tack för att du alltid ställt upp i alla situationer. Tack för att du alltid brytt dig om oss. Tack för att du gett mig den absolut bästa mamman och den absolut bästa mostern. Vet inte vad jag skulle göra utan dem två. Tack för att du träffade Margareta och gav oss barnbarn en andra chans till att ha en mormor. Tack för att du myntade “Margareta är en skatt i sängen” den skrattar vi gott åt än. Tack för att du glatt åt upp Maris efterrätt när du fyllde 80, trots att hon påpeka att det var hennes. Tack för alla “äsch” du sagt genom åren. Tack för din konstiga dialekt som är helt oförståelig över telefon.

Det finns så mycket jag kan tacka för men framför allt: TACK för att du alltid är du och för att du alltid älskat oss, från första gången vi möttes till ditt sista andetag och vidare. För att du fanns och finns med oss än. För jag vet att du alltid finns med i våra hjärtan, går vid vår sida och ler mot oss.

Till den dagen vi möts på andra sidan står ditt namn skrivet på min arm. Och även om det känns som en evighet för mig så vet jag att det är två sekunder för dig. Älskar dig alltid vaktmästaren!

Din Julia

 

Kommentera

Publiceras ej