Fick sån god respons från de andra igår när jag höll mitt tal (ren lycka). Underbar känsla det där när man kämpat med något och så går det bra. Fick några saker att tänka på till nästa gång av min lärare. Men det är väl tanken, att bli bättre haha! Jaja direkt efter var det skynda till Ica och sen vidare till Ekonomikumparken, vi hade nämligen Woodstock-tema. Alla var fina i sina flowerpower outfits. Myspys, efter en massa lekar (läs: tävlingar) bar det vidare till först Vedalas nation, för blåbärsnyp och nyponnyp dvs shots, sedan till snärkes. Blev inte kvar på snärkes så länge däremot. Aja häääär har ni mitt tal från igår så att ännu fler kan berätta för mig hur bra jag är ;)

Som del av det här samhället, som människa, som kvinna: är jag extremt upprörd av Sveriges sexualbrottslagar. Lagar vars mening är att skydda men som jag och halva vår befolkning kan intyga: inte gör sin rätt. De har tagit på oss, rört vid våra mest intima delar. De har kallat oss saker, ord för grova för att citera, och allt vi gjorde var att säga nej. De har tagit sig friheter, sådant som vi aldrig sa var okej, sådant som händer när man är för onykter för att fatta beslut. Vi anmälde aldrig; i ett samhälle där man döms för det som hänt trots att man var offret.

18100 kan ni gissa vad det är? 18100 är det antalet sexualbrott som anmäldes 2015. 5920 av dem var anmälningar om våldtäkt. 856 var antalet våldtäktsbrott som blev uppklarade. Offer som blivit utsatta för det mest vidriga som finns och på grund av förkastliga lagar så får de ingen upprättelse.

Du måste ha blivit hotad, du måste ha blivit utsatt för våld, du måste ha blivit utnyttjad. Fråga dig själv; varför krävs detta? Stiftarna av dessa lagar har i stort sett ALLTID varit män. Offren har i stort sett ALLTID varit kvinnor. Lagstiftarna begick ett brott med dessa lagar. För att skydda sig själva från att hamna i fängelse. Det här är inget vi kan bortse ifrån, tusentals har fått stå offer för dessa lagar.

Två är det minsta antalet år en våldtäktsman får sitta. 10 är det högsta. Det är en skam att vi har den här straffskalan. Det är en skam att det i dessa straff inte finns någon rättvisa. Vi lever i ett patriarkalt samhälle där offren egentligen inte är offren. Och förövarna stiftar våra lagar. Det är inte enligt med vad vår lagbok ska stå för. Två till tio års fängelse har aldrig varit tillräckligt för att stjäla en annan persons liv. Straffet för mord är MINST tio år och högst 18. Våldtäkt är ett brott i höjd med mord. Du har tagit en annan persons liv, skillnaden är att offret måste leva vidare med det. Därför måste vi fördöma stiftarnas motiv till dagens straffskala!

De som är för dagens sexualbrottslagar kommer säga att det finns de som ljuger om att ha blivit sexuellt utnyttjade. Att de bara är ute efter hämnd eller uppmärksamhet. Jag säger så här: vänd på det hela så har du de som gör allt för att inte försonas med sina brott, bland annat stifta lagar för det.

 
Hallå där! Här sitter jag vid köksbordet, har läst och gjort lite anteckningar från boken, rätt härlig morgon borsett från att det utanför är grått. Ska snart hoppa in i duschen och göra mig iordning för dagen. Idag står det att hålla tal på schemat. Uhh känner jag lite spontant, har väl inte så mycket talängslan men prestationsångest har jag däremot. Så även om jag till stor del kan talet utantill så är jag något rädd för att misslyckas. Men jag har ställt in mig på att det blir vad det blir så det borde nog gå bra!
 
Annars då, jo allt flyter, i lördags var det fulsittning på Göteborgs nation d.v.s. i Flintas grotta. Superkul som vanligt, var tyvärr tvungen att dra hem tidigt (jämfört med alla andra) började jobba 05 i söndags så 4 timmar sömn är vad jag fick haha! I söndags åkte även Melissa, vilket jag skrivit lite om, helkonstig känsla. Känns som hon är på semster och kommer tillbaka om någon vecka men icke. It is what it is. Igår satt jag hemma med talet och förbannade mig över mig själv. What else. Tog en tur till gymmet innan jag hoppade på tåget till Uppsala. Spenderade kvällen hos Johanna och övade framförandet av våra tal, åt middag och gick på en föreläsning om studieteknik. Riktigt mysig kväll och väl behövd! Nej nu ska jag röra på rumpan
 
Någon gång under sommaren 1998 träffades vi. Som systrar har vi växt upp med varandra och man kan gott och väl säga att vi känner varandra bäst. Och trots det så lär jag mig nya delar av dig varje dag. Det är en kärlek som aldrig slutat växa och jag är verkligen tacksam för allt jag har med dig. Och imorgon är sista gången vi ses, på ett halvår. Jag får det nog att framstå mer dramatiskt än vad det egentligen är. Men det är en så konstig känsla som jag ännu inte riktigt vant mig vid. Jag har väl accepterat att du åker, hell I'm happy for you, men jag har nog inte riktigt infunnit mig i det. Det är svårt att förstå att vi inte kommer träna tillsammans på ett halvår, inga biomys på ett halvår, inga bakisdagar på ett halvår, inga spontana telefonsamtal på ett halvår, inga promenader på ett halvår. Ja listan kan göras oändlig. Och visst har jag andra vänner, det är inte vad det handlar om, men det blir så konstigt att du som jag kännt så länge jag kan minnas och inte varit utan i mer än några veckor nu kommer befinna dig på andra sidan jorden.
 
Jag är glad för dig och det är inte så farligt jobbigt som jag möjligtvis framställer. Men det är konstigt, en riktigt konstig känsla. Så imorgon säger vi hejdå för ett tag och det känns konstigt.