Livet är kort och livet är skört. Det har jag flera gånger fått inse under mina snart 21 år.
 
Som liten var jag rädd för att dö, rädd för alla "tänk om...", men mina föräldrar uppfostrade mig till att inte vara rädd för att leva. Numera är jag rädd för att inte leva. Inte för döden men för att missa chansen att leva mitt liv, så som jag vill.
 
Många gånger tror jag att mina föräldrar ångrar lite hur mycket de pushade på att alla dessa "tänk om" kan hända var som helst när som helst. Att vi kan dö i en bilolycka men huset kan lika gärna brinna upp. Vi är inte säkra någonstans men att det är inget att vara rädd för. För det är när vi är rädda som vi hindrar oss själva från allt det roliga. Så jag gör allt som jag vill göra, så som att tatuera mig till att hoppa fallskärm. Det är alltså tatueringarna som mamma och pappa INTE gillar...
 
Livet är för kort för att inte skämma ut sig emellanåt eller få en adrenalinkick. Som alla dessa gånger jag skrivit eller gått fram till killar ute. Sure det kanske aldrig blev något mer än "hej, tänkte bara säga att du är sjukt snygg" men jag gjorde det i alla fall, så var det pinsamt i fem sekunder efter och sen gick jag vidare med livet. Det kunde lika gärna ha varit the love of my life och en rolig historia att berätta. Poängen är att man vet aldrig förrän man försökt. Och vem bryr sig egentligen om jag är lite konstig och speciell? Det är det som gör mig till den jag är. Jag är trygg med att inte vara som alla andra. Gillar man mig och att jag vågar vara den jag är och att jag bjuder på mig själv istället för att hålla tillbaka. Ja då gör man det och gör man inte det, synd för den.
 
Jag hoppade av från min utbildning på Uppsala Universitet, varför? Utbildningen gav mig inget av det jag ville ha. Jag ville bli bättre på att hålla tal och skriva. Och jag fick det, men inte i den mängden jag ville. Istället fick jag analysera retoriskt och jag höll på att somna varje gång. Så skulle jag sova där i tre år av mitt liv eller göra något annat istället? Valet var inte speciellt svårt. Eller när jag sa upp mig från McDonald's utan att egentligen ha något nytt jobb. Jag visste bara att där skulle jag inte vara kvar längre, för jag ville må bättre än vad jag faktiskt gjorde min sista tid där.
 
Att gå på stora tillställningar, så som sittningar eller dylikt, är för mig ångestframkallande. Inte för att jag inte gillar att umgås och träffa andra människor. (Sidenote: För jag pratar och jag pratar i mängder och jag utesluter aldrig någon från ett samtalsämne. Jag går aldrig in och tar över. Så som jag så många gåger varit med om att andra gör. Kommer in i ett samtal, hälsar inte och sen ger en ryggen. Alltså det är bland det mest respektlösa jag vet.) Men för mig handlar det om att jag i den situationen ser mig själv krympa som person. Jag är inte fin nog, jag är för tjock, jag har inga kläder och allt är fel. Det händer varje gång, VARENDA gång. För i mitt huvud dömmer jag mig själv och bygger upp scenarion där alla tycker att jag är konstig eller något i den stilen. Det är klart jag får ångest då. Men jag vet också att det kommer hända, att jag kommer känna som jag känner. Så varje gång precis innan jag bestämmer mig för att gå, velar jag mellan att gå och inte gå. Men vad kommer gynna mig mest? Sitta hemma en fredagskväll vetandes att jag kunde träffat mina vänner och haft kul, eller, att faktiskt träffa mina vänner och ha kul. Så jag väljer alltid att pusha mig själv, för jag vill ju.
 
I slutändan ångrar vi bara det vi aldrig vågade göra. Som jag ångrar att jag inte höll det tal jag skrivit till farmor, på hennes begravning. Eller när jag missade chansen till att vara au pair på grund av en kille. Jag hatar den känslan av att ha något ouppklarat eller förlorat. Därför vägrar jag sätta mig själv i den situationen. Jag kommer alltid välja min väg, det spelar ingen roll vad någon annan tycker. Mitt liv och mina viljor, jag ska dit jag vill och ingen annanstans.
 
 
 
Det suger så himla mycket att du inte är här. Vafan, här är jag fast i Sverige. Kroppen skriker efter äventyr men jag är här. Jag saknar dig så det gör ont. I alla fall de där stunderna då jag tänker på dig. Jag har ju mitt och du ditt men jag saknar dig så det gör ont och jag vet inte om du förstår. Jag har väl alltid varit rätt blödig och så men inte är det väl konstigt när ens andra halva befinner sig långt bort? Långt härifrån i ett annat land; ett annat liv.
 
Och det är själviskt, det är själviskt som fan att jag sitter här och önskar dig tillbaka till hålet i väggen som kallas Märsta. Det är själviskt och jag vet att du inte känner likadant för du växer just nu medan jag förblir densamma. Jag älskar dig och det vet du och; aldrig att jag skulle stoppa dig från att leva DITT liv fullt ut och det vet du. Men jag saknar dig och det gör så ont. Och jag vet att du inte förstår för du har kopplat bort. Jag vet det, för det är det enda sättet man kan överleva på och det är okej. Det är okej att inte sakna men det gör det inte lättare för en som mig. För jag saknar dig och det är okej.
 
 
För mig är det här svårt att prata om. Det kanske jag borde säga först och främst. Det där som jag känner i kroppen, som är så påfrestande och jobbigt. Det där jag känner så mycket skam över att jag knappt orkar ta det med mina föräldrar eller mina närmsta vänner. Det är så illa att orden inte kommer ur mig. Det enda man hör är försök till ord när tårarna rinner och svagheten ekar genom rösten. Och om ni känner mig så kommer ni inte känna igen den här delen av mig.
 
Jag som alltid har åsikter och har kunnat klä mina meningar. Slänga ur mig kommentarer, smarta och vissa mindre smarta, och kanske framför allt förklara vad jag känner. Jag som i det stora hela är glad och även när jag är sur så kan jag, för det mesta, vara komisk och humoristisk. Det är nämligen okej för mig att du skrattar när jag är sur, eller ja det är skillnad på sur och arg, jag vill att det ska vara skratt runt omkring mig. Och jag gör det inte medvetet men jag är bekväm så, det är en del av mig - att få andra och le för då kanske jag också kan le tillsut.
 
Ingen är psykiskt frisk till 100 %. Vi är människor och tillslut brister det. Men jag har aldrig riktigt kunna acceptera mina brister. För jag känner mig inte värdig. Jag känner mig felproducerad och lite som något skamset. Jag accepterar inte mina egna fel och kanske är det bra men innifrån så äts jag upp.
 
Jag får stunder av panik. Det får väl alla antar jag. När jag känner mig otillräcklig och det känns som att hela världen eller någon onaturlig makt är emot mig. Som förra veckan när jag inte kände mig tillräckligt smart för att plugga på Uppsala Universitet. Jag förstod inget av det jag läste eller hur jag ens skulle hinna läsa allt. Som idag när min mobil som en blixt från klar himmel bara la av. Och visst är det lite löjligt, det är sånt som händer, det är livets gång. Livet är allt annat än perfekt. Men hur det känns i kroppen.
 
Jag vet inte hur jag ska förklara så att man ska kunna förstå. Det är som en smärta som blir större och större. Det gör inte ont i ett finger. Det är inte mensvärk, vilket är den värsta fysiska smärtan jag kan relatera till, men det sitter i kroppen och i huvudet. Hjärtat dunkar snabbare, tankarna blir foggigare men fler, jag vill försvinna. Det värsta är att i efterhand när allt klarnar så minns jag inte vad jag tänkt, det är som om hjärnan för tillfället tryckt på paus och jag bara är en stor klump av människa - men utan funktion. I efterhand när jag kollar över hela situationen igen och jag förstår eller vet vad jag ska göra. Så undrar jag vem den där andra delen av mig är och varför den delen existerar. Jag vet inte. Det enda jag vet är att dit vill jag aldrig igen, men förr eller senare hamnar jag där.
 
För mig är det här en process, jag vet att mina föräldrar och flera av mina vänner ser på det som grova humörsvängningar. Det kanske det är, men jag tror inte att det är allt. Jag vet att det inte är allt. För helst av allt skulle jag slippa det här, att må sådär dåligt att jag inte riktigt vet vem jag är och varför jag gör det jag gör. Och de gånger då jag blir arg istället för att gråta. Jag tror det är för att distansera mig ifrån smärtan. Ett försök till att bli av med det. Det där som sitter så djupt i kroppen att jag inte ens kan beskriva det.
 
Julia