Det suger så himla mycket att du inte är här. Vafan, här är jag fast i Sverige. Kroppen skriker efter äventyr men jag är här. Jag saknar dig så det gör ont. I alla fall de där stunderna då jag tänker på dig. Jag har ju mitt och du ditt men jag saknar dig så det gör ont och jag vet inte om du förstår. Jag har väl alltid varit rätt blödig och så men inte är det väl konstigt när ens andra halva befinner sig långt bort? Långt härifrån i ett annat land; ett annat liv.
 
Och det är själviskt, det är själviskt som fan att jag sitter här och önskar dig tillbaka till hålet i väggen som kallas Märsta. Det är själviskt och jag vet att du inte känner likadant för du växer just nu medan jag förblir densamma. Jag älskar dig och det vet du och; aldrig att jag skulle stoppa dig från att leva DITT liv fullt ut och det vet du. Men jag saknar dig och det gör så ont. Och jag vet att du inte förstår för du har kopplat bort. Jag vet det, för det är det enda sättet man kan överleva på och det är okej. Det är okej att inte sakna men det gör det inte lättare för en som mig. För jag saknar dig och det är okej.
 
 
För mig är det här svårt att prata om. Det kanske jag borde säga först och främst. Det där som jag känner i kroppen, som är så påfrestande och jobbigt. Det där jag känner så mycket skam över att jag knappt orkar ta det med mina föräldrar eller mina närmsta vänner. Det är så illa att orden inte kommer ur mig. Det enda man hör är försök till ord när tårarna rinner och svagheten ekar genom rösten. Och om ni känner mig så kommer ni inte känna igen den här delen av mig.
 
Jag som alltid har åsikter och har kunnat klä mina meningar. Slänga ur mig kommentarer, smarta och vissa mindre smarta, och kanske framför allt förklara vad jag känner. Jag som i det stora hela är glad och även när jag är sur så kan jag, för det mesta, vara komisk och humoristisk. Det är nämligen okej för mig att du skrattar när jag är sur, eller ja det är skillnad på sur och arg, jag vill att det ska vara skratt runt omkring mig. Och jag gör det inte medvetet men jag är bekväm så, det är en del av mig - att få andra och le för då kanske jag också kan le tillsut.
 
Ingen är psykiskt frisk till 100 %. Vi är människor och tillslut brister det. Men jag har aldrig riktigt kunna acceptera mina brister. För jag känner mig inte värdig. Jag känner mig felproducerad och lite som något skamset. Jag accepterar inte mina egna fel och kanske är det bra men innifrån så äts jag upp.
 
Jag får stunder av panik. Det får väl alla antar jag. När jag känner mig otillräcklig och det känns som att hela världen eller någon onaturlig makt är emot mig. Som förra veckan när jag inte kände mig tillräckligt smart för att plugga på Uppsala Universitet. Jag förstod inget av det jag läste eller hur jag ens skulle hinna läsa allt. Som idag när min mobil som en blixt från klar himmel bara la av. Och visst är det lite löjligt, det är sånt som händer, det är livets gång. Livet är allt annat än perfekt. Men hur det känns i kroppen.
 
Jag vet inte hur jag ska förklara så att man ska kunna förstå. Det är som en smärta som blir större och större. Det gör inte ont i ett finger. Det är inte mensvärk, vilket är den värsta fysiska smärtan jag kan relatera till, men det sitter i kroppen och i huvudet. Hjärtat dunkar snabbare, tankarna blir foggigare men fler, jag vill försvinna. Det värsta är att i efterhand när allt klarnar så minns jag inte vad jag tänkt, det är som om hjärnan för tillfället tryckt på paus och jag bara är en stor klump av människa - men utan funktion. I efterhand när jag kollar över hela situationen igen och jag förstår eller vet vad jag ska göra. Så undrar jag vem den där andra delen av mig är och varför den delen existerar. Jag vet inte. Det enda jag vet är att dit vill jag aldrig igen, men förr eller senare hamnar jag där.
 
För mig är det här en process, jag vet att mina föräldrar och flera av mina vänner ser på det som grova humörsvängningar. Det kanske det är, men jag tror inte att det är allt. Jag vet att det inte är allt. För helst av allt skulle jag slippa det här, att må sådär dåligt att jag inte riktigt vet vem jag är och varför jag gör det jag gör. Och de gånger då jag blir arg istället för att gråta. Jag tror det är för att distansera mig ifrån smärtan. Ett försök till att bli av med det. Det där som sitter så djupt i kroppen att jag inte ens kan beskriva det.
 
Julia

Farmor

Ibland är det kul hur snabbt tiden går, ibland är det inte. Hela 17 år, 2 månader och 15 dagar fick jag leva med dig. För vissa är det en kort tid, men för mig är det större delen av mitt liv. Men inte kan man sätta värdet av vår kärlek och vänskap i antalet dagar som vi haft varandra.

Nej för du och jag hade något så mycket djupare än bara dagar. Alla de stunder som jag har spenderat med dig har resulterat i fina minnen, för du var sådan – fin. Min käraste farmor, inte en endaste dag har passerat utan att jag tänkt på dig. Förmodligen hade jag inte suttit här idag och skrivit detta, om det inte var för den styrka som du gömt i mitt sinne och hjärta.

Det första som jag kan minnas av dig var alla de gånger som vi lekte tillsammans, hur vi alltid gick på en promenad till ankdammen och kastade bröd. Kommer du ihåg de gånger som vi byggde torn av legobitar och du alltid slängde ur dig ”Åh världens högsta torn” eller var det kanske jag som sa det. Vi brukade spela finns i sjön och jag skulle nästan alltid fuska eftersom att du var bättre än mig. Det bästa med dig var att vad jag än fantiserade om så spelade du med. Som när jag lekte frisörska och du var min kund. Du lät mig få spreja dig i håret med vatten och kamma det. Eller varför inte nämna när vi lekte kontor och du skulle alltid komma med olika uppgifter. Du knackade på dörren och jag ropade ”kom in”, där satt jag med stora glasögon och kollade på dig.

Något som jag vet att vi båda kommer ihåg är när Elias föddes. Den 17 oktober 2000 så satt du och jag i köket hemma hos dig och väntade. Vi väntade på att telefonen skulle ringa. Där satt du på stolen närmast fönstret, du lyfte upp mig så att jag fick sitta på köksbordet – fötterna mina var placerade i ditt knä. Vi kollade ut genom fönstret på, så som jag kommer ihåg det, en grå och molnig höstdag. Helt plötsligt ringde telefonen, det var pappa. Han meddelade oss att det var en pojke, jag hade fått en lillebror. Jag har nog aldrig varit så stolt som jag var i just den stunden med dig. Det var du som var med mig i mitt livs största ögonblick.

Genom alla dessa år så har du aldrig svikit mig eller någon annan. För det är sådan du var – du höll dina löften man kunde alltid lita på dig farmor. Alla gånger som du ställde upp som barnvakt, alla de gånger som du slet lite extra i köket för att varken jag eller Elias gillade palt. Alla de gånger som du lagade middag åt oss när vi hade varit iväg på semester. Hur du alltid ville ge oss någonting fint i födelsedags present och julklapp – trots att du knappt hade så att det räckte till dig själv. Hur du alltid gjorde plats i din säng när jag var rädd för mörkret, hur du tröstade alla gånger som jag var ledsen.

Jag måste erkänna, att hjälpa till hemma hos dig var inte något jag älskade. Hushållssysslor har aldrig varit något jag gillat. Men att se dig lysa upp av glädje gjorde det värt det, speciellt så här i efterhand. När jag ändå håller på så måste jag medge att jag skulle kunna fortsätta ta hand om dig i all evighet.

Jag är så tacksam för alla dessa år som jag fick tillsammans med dig, jag blir inte förvånad om någon är avundsjuk på mig. Det borde de vara – jag har haft äran att ha dig som min farmor, världens underbaraste farmor. Du är en på miljarden, du är du och jag är stolt att få kalla dig för min farmor.

För alltid ditt guldhjärta.

Det finns mycket i mitt liv som jag ångrar - men inget som jag ångrar lika mycket som det här. Ett tal till dig, farmor, som jag skulle hålla på din begravning. Även om ingen annan visste och även om ingen förväntade sig något utav mig, så önskar jag att jag inte fegat ur. Du var, och är än, min mest värdefulla vän. Farmor jag saknar dig än, vissa dagar mer än andra. Idag är en av dem.