De säger att vi vet när vi vet…

Du såg inte mig, men jag såg dig. För många år, för många minnen har passerat sen första gången jag såg dig. Det där leendet, hela du faktiskt. Jag minns inte riktigt när eller var men jag såg dig. Det kan ha varit i idrottshallen. Det kan ha varit i matsalen. Det kan ha varit i ljusgården. Det enda jag vet är att jag såg dig. Hjärtat dunkade lite snabbare och hårdare för varje gång, spänningen ökade för varje steg som vi kom närmre varandra. Varje gång jag skulle ha lektion på översta våningen blev jag nervös, tänk om jag skulle se dig – tänk om du skulle se mig. Vi båda vet att du visste. Men du sa inget, gjorde inget. Dagarna och månaderna passerade. Jag träffade en annan och du tog studenten. Efter det var du borta. Enda gången jag stötte på dig var i skolkatalogen, sidan i mitten, men det var endast en påminnelse om min hemliga förälskelse i dig. Och det var det. Livet gick vidare.

Nästa gång jag såg dig måste ha varit juldagen, två veckor efter min 18-årsdag. När vi råkade hamna bredvid varandra i baren på Harrys. Full och glad kollade jag runtomkring mig, beställde vad jag skulle ha. Kollade till höger. Där stod du. Vände bort min blick snabbt. Hjärtat dunkade. Kvällen fortsatte och vi dansade på varsitt håll. Och det var det. Livet gick vidare.

Ännu ett år passerade. Jag hatar att medge detta men hösten efter min student var jag något av ett löv i vinden. Svävandes i luften utan en plan. Jag såg din profil på tinder. Jag tror jag var över dig där. Den där förälskelsen var bortblåst. Och skulle jag, mot förmodan, se dig skulle jag inte ens orka ägna en tanke åt dig. Men jag svepte höger. Det fanns en nyfikenhet, jag ville veta. Vi matchade med en gång, du hade redan svept höger på mig. Och det var det. Livet gick vidare.

Och sen skrev du. Men jag var inte intresserad, ändå svarade jag för att vara snäll. Och du fortsatte skriva då och då, du gav inte upp. Tillslut gav jag med mig, okej vi kunde träffas och prata över en öl. Det vill säga; öl för dig cider för mig.

Det var så det började på riktigt. Fyra timmar av att bara prata, skratta och ha kul. Jag var 19 och du var 22. Mina känslor för dig smög sig tillbaka. De var inte jättestarka och jag var inte kär. Men det var inte du heller. För vi tillät inte det, vi tillät oss inte att bli kära i varandra. Jag kanske inte visste det då men jag har förstått det på vägen. Jag kunde inte släppa dig och du kunde inte släppa mig. För vi ville inte det. Det vi hade, det var något speciellt. Och det går att tycka att vi bara borde ha rivit våra murar och satsat allt. Men det var inte det, för våra murar var nere och vi kände varandra på ett sätt som ingen annan förstod. Hur vi kunde pussas i timmar, andas, le, skratta, retas, mysa, kramas. Hur vi kunde säga allt vi kände och tyckte utan att det blev konstigt. Du fick mig att må bra, du gjorde mig hel. Du fick mig att känna allt som jag ville och inte ville känna. Och jag försökte få dig att må bra. Du fick mig att gråta för att vi träffades vid fel tillfälle. Jag grät för det var inte rättvist att känna som jag kände för dig utan att våga vara kär. Det var inte rättvist att träffa den absolut bästa personen för mig vid fel tillfälle. Och det krossade mig. Och det var det. Livet gick vidare.

Ett år senare bad du mig om en andra chans, men jag kunde inte gå ner för den vägen igen. För jag visste, jag visste att om jag lät det hända skulle jag återigen stå där och känna mig krossad.

De säger att vi vet när vi vet men det är också det som gör så ont. Att veta men också veta att det kanske inte blir så trots att det är det rätta. För jag vet att vi kan vara rätt för varandra, men att vara rätt är inte alltid rätt.

 
Livet är kort och livet är skört. Det har jag flera gånger fått inse under mina snart 21 år.
 
Som liten var jag rädd för att dö, rädd för alla "tänk om...", men mina föräldrar uppfostrade mig till att inte vara rädd för att leva. Numera är jag rädd för att inte leva. Inte för döden men för att missa chansen att leva mitt liv, så som jag vill.
 
Många gånger tror jag att mina föräldrar ångrar lite hur mycket de pushade på att alla dessa "tänk om" kan hända var som helst när som helst. Att vi kan dö i en bilolycka men huset kan lika gärna brinna upp. Vi är inte säkra någonstans men att det är inget att vara rädd för. För det är när vi är rädda som vi hindrar oss själva från allt det roliga. Så jag gör allt som jag vill göra, så som att tatuera mig till att hoppa fallskärm. Det är alltså tatueringarna som mamma och pappa INTE gillar...
 
Livet är för kort för att inte skämma ut sig emellanåt eller få en adrenalinkick. Som alla dessa gånger jag skrivit eller gått fram till killar ute. Sure det kanske aldrig blev något mer än "hej, tänkte bara säga att du är sjukt snygg" men jag gjorde det i alla fall, så var det pinsamt i fem sekunder efter och sen gick jag vidare med livet. Det kunde lika gärna ha varit the love of my life och en rolig historia att berätta. Poängen är att man vet aldrig förrän man försökt. Och vem bryr sig egentligen om jag är lite konstig och speciell? Det är det som gör mig till den jag är. Jag är trygg med att inte vara som alla andra. Gillar man mig och att jag vågar vara den jag är och att jag bjuder på mig själv istället för att hålla tillbaka. Ja då gör man det och gör man inte det, synd för den.
 
Jag hoppade av från min utbildning på Uppsala Universitet, varför? Utbildningen gav mig inget av det jag ville ha. Jag ville bli bättre på att hålla tal och skriva. Och jag fick det, men inte i den mängden jag ville. Istället fick jag analysera retoriskt och jag höll på att somna varje gång. Så skulle jag sova där i tre år av mitt liv eller göra något annat istället? Valet var inte speciellt svårt. Eller när jag sa upp mig från McDonald's utan att egentligen ha något nytt jobb. Jag visste bara att där skulle jag inte vara kvar längre, för jag ville må bättre än vad jag faktiskt gjorde min sista tid där.
 
Att gå på stora tillställningar, så som sittningar eller dylikt, är för mig ångestframkallande. Inte för att jag inte gillar att umgås och träffa andra människor. (Sidenote: För jag pratar och jag pratar i mängder och jag utesluter aldrig någon från ett samtalsämne. Jag går aldrig in och tar över. Så som jag så många gåger varit med om att andra gör. Kommer in i ett samtal, hälsar inte och sen ger en ryggen. Alltså det är bland det mest respektlösa jag vet.) Men för mig handlar det om att jag i den situationen ser mig själv krympa som person. Jag är inte fin nog, jag är för tjock, jag har inga kläder och allt är fel. Det händer varje gång, VARENDA gång. För i mitt huvud dömmer jag mig själv och bygger upp scenarion där alla tycker att jag är konstig eller något i den stilen. Det är klart jag får ångest då. Men jag vet också att det kommer hända, att jag kommer känna som jag känner. Så varje gång precis innan jag bestämmer mig för att gå, velar jag mellan att gå och inte gå. Men vad kommer gynna mig mest? Sitta hemma en fredagskväll vetandes att jag kunde träffat mina vänner och haft kul, eller, att faktiskt träffa mina vänner och ha kul. Så jag väljer alltid att pusha mig själv, för jag vill ju.
 
I slutändan ångrar vi bara det vi aldrig vågade göra. Som jag ångrar att jag inte höll det tal jag skrivit till farmor, på hennes begravning. Eller när jag missade chansen till att vara au pair på grund av en kille. Jag hatar den känslan av att ha något ouppklarat eller förlorat. Därför vägrar jag sätta mig själv i den situationen. Jag kommer alltid välja min väg, det spelar ingen roll vad någon annan tycker. Mitt liv och mina viljor, jag ska dit jag vill och ingen annanstans.
 
 
 
Det suger så himla mycket att du inte är här. Vafan, här är jag fast i Sverige. Kroppen skriker efter äventyr men jag är här. Jag saknar dig så det gör ont. I alla fall de där stunderna då jag tänker på dig. Jag har ju mitt och du ditt men jag saknar dig så det gör ont och jag vet inte om du förstår. Jag har väl alltid varit rätt blödig och så men inte är det väl konstigt när ens andra halva befinner sig långt bort? Långt härifrån i ett annat land; ett annat liv.
 
Och det är själviskt, det är själviskt som fan att jag sitter här och önskar dig tillbaka till hålet i väggen som kallas Märsta. Det är själviskt och jag vet att du inte känner likadant för du växer just nu medan jag förblir densamma. Jag älskar dig och det vet du och; aldrig att jag skulle stoppa dig från att leva DITT liv fullt ut och det vet du. Men jag saknar dig och det gör så ont. Och jag vet att du inte förstår för du har kopplat bort. Jag vet det, för det är det enda sättet man kan överleva på och det är okej. Det är okej att inte sakna men det gör det inte lättare för en som mig. För jag saknar dig och det är okej.