När farmor dog för snart fem år sedan började jag sakta men säkert fundera på när din dag skulle komma. Hur skulle jag klara av det? Den sista av mina mor- och farföräldrar. Det är en aning morbitt att fundera på när ens morfar, som lever och mår bra, ska ta sitt sista andetag.
 
Så kom min 20-årsdag. Framtill den dagen så mådde du i stort sett bra, visserligen var du gammal men det fanns inga större problem. Men ditt immunförsvar var svagt och Elias hade feber. Det slutade med att du fick lunginflammation, hemsk otur. Det var två år sen. Sen dess har din hälsa pendlat mellan dålig och sämre. Dålig och sämre. Klart jag känner mig skyldig, hade det inte varit för att jag fyllde år så hade du kanske klarat dig undan. Men det går inte att anklaga sig själv för saker en inte kan styra. Det vet jag väl.
 
Din dag kom. Gud, det gjorde så ont. Händer det här på riktigt ens? Det har varit en hel höst av oro. Jag har varit så äckligt orolig för din skull. Rädd för att förlora dig. Jag har gråtit mig själv till sömn många nätter. Jag har tagit tåget ner till dig och hem igen samma dag. Bara för att få träffa dig. När jag var nere hos dig på sjukhuset för lite mer än en månad sen grät jag. Jag grät för jag fick se dig med mina egna ögon. Jag såg att du inte hade långt kvar. Jag hörde det på dig, i din röst. I din förvirring. Men jag satt där och vi pratade och vi skrattade. Bara du och jag. Jag kommer inte ens ihåg senast det bara var du och jag. Jag fick veta saker om dig som jag aldrig känt till, saker som inte ens mamma visste. Vi pratade om din barndom och hur det var att växa upp i de Småländska skogarna. Och för den där stunden vi hade är jag för evigt tacksam. Speciellt eftersom att jag fick höra från Mari dagarna efter hur glad du hade blivit av mitt besök.
 
På grund av hösten och hur den var. Att du sällan hann hem från sjukhuset innan du var där igen. Hur jag varje gång var rädd för att det här var sista gången. Hur jag nästan ställde in min födelsedag för att jag inte ville fira när du mådde dåligt. Det gjorde mig nästan tom på tårar. Det låter så fel och konstigt att skriva, än mer att säga. Men det blev så. Och det känns så absurt speciellt för någon som avskyr döden och absolut inte klarar av att hantera den i första taget. Men jag var beredd. Jag blev inte förvånad.
 
Den 7 januari. Det var dagen. Jag drog mig kvar i sängen och orkade egentligen inte gå upp. Men när jag väl gjorde det mötte jag mamma i köket. Hon berättade att du var dålig morfar. Hon berättade att du inte hade feber. Hon sa att sannolikheten var stor att din kropp höll på att stänga ner. Jag blev lamslagen. Vad gör jag nu? Det blev så svart på vitt. Innan har det alltid varit något fel, men nu, nu var det bara din kropp som bestämde sig för att det var nog. Jag var hungrig men kunde inte äta. Jag gick bara och satte mig på min säng igen. Jag var som tillfälligt förstummad. Mamma kom och höll om mig och det chockar mig varje gång att hon inte bryter ihop eller går sönder så som en annan hade gjort och stundvis gör. Självklart förstår jag att hon såklart gör det fast på insidan. För hon är inte kall som is, men hon är inte heller jag. Och vi fungerar olika helt enkelt.
 
Jag tog mig i alla fall i kragen och gjorde mig iordning. Fanns ingen mening med att sitta hemma och invänta dödsbud som kanske inte skulle komma. Jag hade precis hunnit få min mat och börjat äta lite smått när pappa ringde. Jag visste varför. Jag stirrade på mobilen och kollade på Natta som mötte min blick. Jag visste vad pappa skulle säga. Men jag ville inte höra. Jag ville inte lyssna. Men det hade inte förändrat något, det där telefonsamtalet innebar att morfar var död. När jag hörde pappa säga de orden så grät jag. Och sen slutade jag abrupt. Jag fick tillbaka all luft. Jag kunde andas igen, det var en lättnad som lyftes från mina axlar. En gnagande oro som försvann. Jag var tacksam. Tacksam för att jag nu slapp oroa mig, tacksam för att du nu slapp lida.
 
Men jag förstod inte att du var borta. Jag förstår fortfarande inte helt och hållet att du är borta. Det är som att någon dragit ett taskigt och dåligt skämt, som att du ska hoppa fram vilken sekund som helst och säga april april. Även fast det bara är januari. Men jag vet att det inte kommer hända, jag vet att du är borta även om jag inte vill tro på det.
 
Jag har åkt vägen ner till dig många gånger. Varit i Alingsås många gånger, men nu blir första gången utan att träffa dig. Utan att se dina genomsnälla ögon. Utan att krama dig. Utan att höra dig säga "äsch" på ditt alldeles eget sätt. Det blir inga mer telefonsamtal då du ber snabbt om att få prata med mamma. Det blir inga fler gånger då jag försöker tyda vad du säger på grund av din konstigt blandade dialekt. Det blir bara minnet av dig och att försöka komma ihåg din röst så länge jag kan. Jag saknar dig morfar och glömmer dig aldrig. Jag älskade dig då, älskar dig nu och kommer älska dig till mitt sista andetag.
 
Vi ses snart igen ❤️
 
Din Julia 
 
De säger att vi vet när vi vet…

Du såg inte mig, men jag såg dig. För många år, för många minnen har passerat sen första gången jag såg dig. Det där leendet, hela du faktiskt. Jag minns inte riktigt när eller var men jag såg dig. Det kan ha varit i idrottshallen. Det kan ha varit i matsalen. Det kan ha varit i ljusgården. Det enda jag vet är att jag såg dig. Hjärtat dunkade lite snabbare och hårdare för varje gång, spänningen ökade för varje steg som vi kom närmre varandra. Varje gång jag skulle ha lektion på översta våningen blev jag nervös, tänk om jag skulle se dig – tänk om du skulle se mig. Vi båda vet att du visste. Men du sa inget, gjorde inget. Dagarna och månaderna passerade. Jag träffade en annan och du tog studenten. Efter det var du borta. Enda gången jag stötte på dig var i skolkatalogen, sidan i mitten, men det var endast en påminnelse om min hemliga förälskelse i dig. Och det var det. Livet gick vidare.

Nästa gång jag såg dig måste ha varit juldagen, två veckor efter min 18-årsdag. När vi råkade hamna bredvid varandra i baren på Harrys. Full och glad kollade jag runtomkring mig, beställde vad jag skulle ha. Kollade till höger. Där stod du. Vände bort min blick snabbt. Hjärtat dunkade. Kvällen fortsatte och vi dansade på varsitt håll. Och det var det. Livet gick vidare.

Ännu ett år passerade. Jag hatar att medge detta men hösten efter min student var jag något av ett löv i vinden. Svävandes i luften utan en plan. Jag såg din profil på tinder. Jag tror jag var över dig där. Den där förälskelsen var bortblåst. Och skulle jag, mot förmodan, se dig skulle jag inte ens orka ägna en tanke åt dig. Men jag svepte höger. Det fanns en nyfikenhet, jag ville veta. Vi matchade med en gång, du hade redan svept höger på mig. Och det var det. Livet gick vidare.

Och sen skrev du. Men jag var inte intresserad, ändå svarade jag för att vara snäll. Och du fortsatte skriva då och då, du gav inte upp. Tillslut gav jag med mig, okej vi kunde träffas och prata över en öl. Det vill säga; öl för dig cider för mig.

Det var så det började på riktigt. Fyra timmar av att bara prata, skratta och ha kul. Jag var 19 och du var 22. Mina känslor för dig smög sig tillbaka. De var inte jättestarka och jag var inte kär. Men det var inte du heller. För vi tillät inte det, vi tillät oss inte att bli kära i varandra. Jag kanske inte visste det då men jag har förstått det på vägen. Jag kunde inte släppa dig och du kunde inte släppa mig. För vi ville inte det. Det vi hade, det var något speciellt. Och det går att tycka att vi bara borde ha rivit våra murar och satsat allt. Men det var inte det, för våra murar var nere och vi kände varandra på ett sätt som ingen annan förstod. Hur vi kunde pussas i timmar, andas, le, skratta, retas, mysa, kramas. Hur vi kunde säga allt vi kände och tyckte utan att det blev konstigt. Du fick mig att må bra, du gjorde mig hel. Du fick mig att känna allt som jag ville och inte ville känna. Och jag försökte få dig att må bra. Du fick mig att gråta för att vi träffades vid fel tillfälle. Jag grät för det var inte rättvist att känna som jag kände för dig utan att våga vara kär. Det var inte rättvist att träffa den absolut bästa personen för mig vid fel tillfälle. Och det krossade mig. Och det var det. Livet gick vidare.

Ett år senare bad du mig om en andra chans, men jag kunde inte gå ner för den vägen igen. För jag visste, jag visste att om jag lät det hända skulle jag återigen stå där och känna mig krossad.

De säger att vi vet när vi vet men det är också det som gör så ont. Att veta men också veta att det kanske inte blir så trots att det är det rätta. För jag vet att vi kan vara rätt för varandra, men att vara rätt är inte alltid rätt.

 
Livet är kort och livet är skört. Det har jag flera gånger fått inse under mina snart 21 år.
 
Som liten var jag rädd för att dö, rädd för alla "tänk om...", men mina föräldrar uppfostrade mig till att inte vara rädd för att leva. Numera är jag rädd för att inte leva. Inte för döden men för att missa chansen att leva mitt liv, så som jag vill.
 
Många gånger tror jag att mina föräldrar ångrar lite hur mycket de pushade på att alla dessa "tänk om" kan hända var som helst när som helst. Att vi kan dö i en bilolycka men huset kan lika gärna brinna upp. Vi är inte säkra någonstans men att det är inget att vara rädd för. För det är när vi är rädda som vi hindrar oss själva från allt det roliga. Så jag gör allt som jag vill göra, så som att tatuera mig till att hoppa fallskärm. Det är alltså tatueringarna som mamma och pappa INTE gillar...
 
Livet är för kort för att inte skämma ut sig emellanåt eller få en adrenalinkick. Som alla dessa gånger jag skrivit eller gått fram till killar ute. Sure det kanske aldrig blev något mer än "hej, tänkte bara säga att du är sjukt snygg" men jag gjorde det i alla fall, så var det pinsamt i fem sekunder efter och sen gick jag vidare med livet. Det kunde lika gärna ha varit the love of my life och en rolig historia att berätta. Poängen är att man vet aldrig förrän man försökt. Och vem bryr sig egentligen om jag är lite konstig och speciell? Det är det som gör mig till den jag är. Jag är trygg med att inte vara som alla andra. Gillar man mig och att jag vågar vara den jag är och att jag bjuder på mig själv istället för att hålla tillbaka. Ja då gör man det och gör man inte det, synd för den.
 
Jag hoppade av från min utbildning på Uppsala Universitet, varför? Utbildningen gav mig inget av det jag ville ha. Jag ville bli bättre på att hålla tal och skriva. Och jag fick det, men inte i den mängden jag ville. Istället fick jag analysera retoriskt och jag höll på att somna varje gång. Så skulle jag sova där i tre år av mitt liv eller göra något annat istället? Valet var inte speciellt svårt. Eller när jag sa upp mig från McDonald's utan att egentligen ha något nytt jobb. Jag visste bara att där skulle jag inte vara kvar längre, för jag ville må bättre än vad jag faktiskt gjorde min sista tid där.
 
Att gå på stora tillställningar, så som sittningar eller dylikt, är för mig ångestframkallande. Inte för att jag inte gillar att umgås och träffa andra människor. (Sidenote: För jag pratar och jag pratar i mängder och jag utesluter aldrig någon från ett samtalsämne. Jag går aldrig in och tar över. Så som jag så många gåger varit med om att andra gör. Kommer in i ett samtal, hälsar inte och sen ger en ryggen. Alltså det är bland det mest respektlösa jag vet.) Men för mig handlar det om att jag i den situationen ser mig själv krympa som person. Jag är inte fin nog, jag är för tjock, jag har inga kläder och allt är fel. Det händer varje gång, VARENDA gång. För i mitt huvud dömmer jag mig själv och bygger upp scenarion där alla tycker att jag är konstig eller något i den stilen. Det är klart jag får ångest då. Men jag vet också att det kommer hända, att jag kommer känna som jag känner. Så varje gång precis innan jag bestämmer mig för att gå, velar jag mellan att gå och inte gå. Men vad kommer gynna mig mest? Sitta hemma en fredagskväll vetandes att jag kunde träffat mina vänner och haft kul, eller, att faktiskt träffa mina vänner och ha kul. Så jag väljer alltid att pusha mig själv, för jag vill ju.
 
I slutändan ångrar vi bara det vi aldrig vågade göra. Som jag ångrar att jag inte höll det tal jag skrivit till farmor, på hennes begravning. Eller när jag missade chansen till att vara au pair på grund av en kille. Jag hatar den känslan av att ha något ouppklarat eller förlorat. Därför vägrar jag sätta mig själv i den situationen. Jag kommer alltid välja min väg, det spelar ingen roll vad någon annan tycker. Mitt liv och mina viljor, jag ska dit jag vill och ingen annanstans.